Kategoriarkiv: Seglingsberättelse

Povoa de Varzim

Så var vi i Portugal, Sally och jag. Jag seglade hit i fredags som planerat. Det började bra med stjärnklar himmel och fullmåne medan jag tog upp ankaret och sakta lämnade viken. Ute i rian blåste en lagom nordost. Det blev en fin segling i gryningen.

Men… Strax innan Baiona dog vinden och sedan kom dimman. Stundals bara ett tiotal meter sikt men oftast mellan 50 och 100 meter.

Jag satt mycket och tittade på havet, den lilla fläck man såg. Med så lite sikt har man inte många sekunder på sig att väja för en liten båt eller fiskeflöten. Det är knappt så att man hinner springa ned och fixa kaffe och macka.  Det går att få till med ca sex korta besök i byssan mellan kikandet. För första gången sedan vi köpte Sally kom radarn till användning för att hålla koll på omgivningen. AIS i all ära men det är inte alla båtar som har sådan, förhoppningsvis dyker de då upp på radarn i rimlig tid innan det blir kollisionsrisk.

Jag fick också prövat årets investering. Den nya VHF-radion kan via en högtalare på radarstolpen ge automatiska mistsignaler. Det blev ett himla bölande. Denna högtalare kan även fungera som megafon men Eva har med bestämdhet sagt ifrån att om jag använder den för att prata med henne lämnar hon såväl mig som båten.

Efter lunch lättade dimman något men först framåt tretiden kom den efterlängtade nordan och med den solskenet. Fin segling på eftermiddagen. Sedan blev det motor på slutet igen för att hinna i hamn i tid innan det mörknade. Dagarna är ju inte så långa längre och nu när man kommit på Portugisisk tid blir det mörk vid sjutiden. Povoa de Varzim har en hel del nya hus längs stranden norr om hamnen. Påminner lite om Belgiska kusten.

De senaste dagarna har jag varit elektriker. Hela båten har varit upp och ned då jag dels behövde gräva fram kablar, armaturer och verktyg ut gömmorna, dels behövde komma åt kölsvin och skåp. Nu är allt återställt till god ordning igen. Vi har fått belysning i våra kastrullskåp så man slipper famla i mörkret efter rätt burk eller kastrull.

Efter mycket testande, lödande, pill och funderande har jag nu lyckats få lite övervakning på våra fem pumpar. Dels har vi en lampa (gul) som lyser när pumpen går (inte bara har ström) så man kan se det då t ex motorn är i gång och man inte hör pumpmotorn. Dels har vi en övervakning med tidreläer som bryter strömmen om pumpen går för länge, så att den inte ska gå sönder om den t ex går torr, och då tänds en annan (röd) liten lampa.

I morgon landar vännen Anders vid middagstid. Med lite tur finns det vind att segla i när han kommit ombord. Innan dess ska jag handla och städa.

Moaña

Nu har jag legat för ankar utanför Moaña några dagar. Det är kanske inte den idylliska gamla staden men där finns bra butiker och saluhall och ankarplatsen är bra. Jag har varit iland alla dagar med dingen, dels för en promenad men också för att handla. När man ska bära det man handlat i ryggsäcken och plastkassar är det ganska bra att handla lite var dag så att bördan fördelas. Och så har man något att göra när man går i land.

På tidigare ankarplatser har det ofta varit strömt så att man inte legat vindrätt. Då kan man inte ha ankarsegel uppe eftersom båten vridas av strömmen och börjar segla på ankarseglet. Men här är det inte strömt så nu är seglet uppe. (Man kan ana det som en liten vit prick på Sally som ligger långt bort i bilden.) Det gör att båten ligger mycket lugnare. Utan segel svänger vi runt +/- 45 grader, med seglet en tredjedel så mycket.

Första kvällen, en lördag, var det stor fest på kajen en bit från båten. Musik med hög volym på flera ställen. Intressant att höra allt samtidigt och ackompanjerat av vrålet från ett stort antal motorcyklar. Botemedlet var egen musik i hörlurarna som stängde ute oljudet från land. Som tur var höll man inte på så sent.

Nu hoppas jag att det envetna diset och dimman ska göra som prognoserna förutspår och lämna oss för några dagar. Det ska bli solsken och nordlig vind enligt alla fem prognosmakare jag tittat på. Stämmer det så seglar jag till Portugal i morgon fredag – håll tummarna!

Baiona

Så har jag lämnat Baiona efter en vecka i Monte Real Yacht Club Baiona under fortet. Ett häftigt läge för en fin klubb med bra service och faciliteter men också väl medvetna om hur man tar betalt. Vi hade inte heller förstått att man får ett betydligt bättre pris om man lägger sig på nordsidan bryggan med bara mooringlina. Nu kom vi undan med ”bara” € 36/natt eftersom vi låg en hel vecka så det blev inte så blodigt i slutändan. 

Baiona är en fin gammal stad och känd som hamn redan 140 fk då staden grundades av Diomedes från Aetolia. Ett fascinerande 1000-årigt befästningsverk på halvön som skyddar hamnen. Mycket välbevarat sedan det färdigställts på 1500-talet. Här kan man gå runt på muren och titta på när hela Atlanten vräker sig in mot klipporna. I tisdags firade man två olika helgon. De (eller alla fall figurerna från kyrkan) bars i possession genom staden. Mycket folk, säckpipsorkester och naturligtvis marknad. Här äter man inte korv med bröd och en pucko. Nej, kokt bläckfisk och Albariñovin ska det vara. 

Vi lyssnade en stund på en folkmusikkonsert. Intressant att de Keltiska traditionerna med säckpipor mm går igen hela vägen från Skottland, via Bretagne och hit. 

I onsdags flög Eva hem för att besöka läkare och lite annat. Vi vet inte riktigt när hon kan komma tillbaka. Som tur var för mig dök den svenska båten Flora II med Gunnel och Lars ombord upp i torsdags. Det har blivit flera trevliga stunder och ett tag funderade jag på att segla samtidigt med dem söderut till Portugal. Det har varit en hel del dis och dimma under veckan och det är lite läskigt att se hur bommullen samlas utanför piren för att sedan rulla in i hamnen. 

Sent i går bestämde jag mig för att stanna kvar i Spanien ett tag till. Med lite tur kommer vännen Anders ned på lördag för att segla med mig söderut. Nu ligger jag lite längre in i Vigo rian. Jag har ankrat mitt emot den stora staden Vigo utanför en liten ort som heter Moaña. Ligger fint utanför stranden med inte allt för långt att ro för att komma till civilisationen. Det är ganska stabila väderutsikter för de närmaste dagarna med en hel del sol och nordliga vindar och då läar bergen bra.

Islas Cies

Vi vaknar i en vindstilla hamn. Efter frukost med nybakat bröd puttrar vi iväg. Ibland lite sol men mest disigt väder som gör färden ganska kylig. Inte tillstymmelse till vind så vi får köra i ca 3 timmar för att komma ned till dagens mål som stått länge på önskelistan. Atlantöarna långs i söder, Islas Cies, ligger utanför den sista rian vid Vigo. Helt fantastiska öar med stora kritvita sandstränder och en del av det naturreservat vi tidigare skrivit om. Den största stranden, där vi ligger, har listats många gånger som en av världens vackraste, de ni!

Vi har på senare tid läst mycket på olika forum om ankare och ankring. Det kommer hela tiden nya och helt plötsligt duger inte de gamla sorterna längre. Vi vågar trotsa alla trender och ankrar tryggt och säkert med vårt Bruce-ankare på den gräsiga sandbottnen (liksom på många andra bottnar också). Förmodligen funkar det så bra för att vi målat det vitt. Dags för lite lunch och medan vi äter rullar dimman in från havet. Tjocka så att vi inte ser stranden och knappt båtarna bredvid oss var ju inte riktigt vad vi tänkt oss. Det får bli var sin god bok i sittbrunnen.

Som tur är lättar dimman på eftermiddagen och vi kan ta dingen i land för en härlig promenad på den vackra ön. Stranden såg inte så lång ut från båten men när man ska kämpa sig fram i den lösa fina sanden tar det en stund att komma till ändan av den. Allt innanför själva stranden var avspärrat fågelskyddsområde. Öarna är välbesökta av turister som kommer ut på dagsturer med båtar från flera hamnar i närheten men man har ändå lyckats kanalisera besökarna till vägar och stigar för att så långt som möjligt bevara öarnas karaktär.

Vi återvänder till båten vid sjutiden och kollar vädret. Det verkar OK med vinden men redan nu är det lite inbäring och under natten ska atlantdyningen växa sig dubbelt så hög. Upp med ankaret och full fart till Baiona dit vi kommer strax innan mörkret lägger sig. Tur att vi förberett middagen medan vi väntade på att dimman skulle lätta. Det blev ändå ganska sent innan vi fick mat i magen. Vi känner oss nästan som Spanjorer nu när vi äter middag efter nio på kvällen.

Combarro

I dag har vi haft en fantastisk dag på havet. Strålande sol från klar himmel. Medvind och lagom mycket sådan. Vi lämnade Caramiñal efter frukost och kunde slöra ut ur rian. Det blir i stort sett ”inomskärssegling” för när vi gippar runt hörnet på udden och styr söderut mot nästa ria så läas vi ganska snart i väster av en av de stora atlantöarna. Härlig segling men ingen fisk.

När vi så styr upp i nästa ria dör vinden sakta men kommer efter en stund tillbaka från sydväst. Då blir det slör igen trotts att vi nästan går på kontrakurs mot i förmiddags. Inte så stark vind, vi glider fram i makliga 2-3 knop och har det bra i solen. Vid fyratiden lägger vi till i marinan i Combarro. Fin marina men relativt dyr. Vi får betala dubbelt mot vads vi gjort de senaste dagarna dvs ungefär lika mycket som i Frankrike.

Gamla delarna av Combarro påminner mycket om samhällena hemma på kusten med sina ringlade smala gator och trånga gränder. Men där slutar likheten för här bygger man i granit och utanför husen står visthusbodar, sk Hórreos, på höga stolpar.

Och så kan man få ett kallt glas Albariñovin i skuggan av vinrankor och citrusträd. Jättetrevligt att vandra kring men ganska turistiskt. Vi får sedan en fantastisk ljum kväll i en vindstilla sittbrunn.

Pobra do Caramiñal

I dag vaknade vi av att regnet slog mot gummibåten som ligger surrad ovanför luckan till förpiken. Prognosen var dock lovande och redan när Håkan var i land för att handla bröd var det uppehåll. Det kändes stabilt, om än gråmulet när vi framåt lunch gick i land för att handla.

Vi har blivit förtjusta i den lokala pajen ”empanada” som bakas med olivolja i degen och med olika goda fyllningar. Dessa kan köpas i vissa bagerier för dyra pengar och hos den lokale ICA-handlaren, som här heter Gadis, för ca 25 kr/st. En paj räcker till två luncher om man äter lite sallad till. Men, de var inte färdiggräddade när vi handlade. Vi tog en fika på ett ställe där det satt mycket folk. Vi undrade lite hur de klarade av miljön. Med stengolv och putsade väggar och tak var ljudnivån hög. För att bidra till kakafonin skramlade personalen ordentligt med koppar och tallrikar. Men kaffet var billigt (10 kr koppen) och gott.

När vi sedan kom ut hade det börjat regna igen. Håkan sprang bort till Gadis och köpte en empanada med tonfiskfyllning medan Eva hukade under en markis. Det blev till att gömma sig på ett nytt fik. Denna gång fick vi lokalt vitt Albariño vin med en liten tapas till (45 kr – för två).

Efter en stund tror vi på uppehåll men inte. Det blir nytt störtregn medan vi går till båten. Tur att det finns ström på bryggan och avfuktare ombord så att kläderna torkar igen. Resten av dagen tillbringades sedan med lite småpyssel och goda böcker.

Strålande sommarväder

Det har känts att vi ligger nära havet i natt. Det har gungat nästan mer än i La Corunas hamn. Men här var det i alla fall inga tampar som rykte i båten. Ingen väckarklocka behövdes när fiskeflottan drog förbi i gryningen. Tur att solen inte går upp förrän en stund efter åtta.

Vi har kyliga nätter nu så värmaren får jobba. Vi stiger upp med 12 grader utanför, kondens på rutorna och mycket dagg på båten. Men en solig dag som i dag blir det torrt framåt tio när solen fått värma en timme. Märklig känsla att vara så här långt västerut och ändå ha samma tid som hemma. Hela dagen blir förskjuten och vi äter sällan middag förrän vid åttatiden. Då skiner och värmer solen fortfarande.

Vi tog dingen i land för en promenad på den öde, eller snarare övergivna, ön efter frukost. Ett kargt landskap mötte oss. Det måste ha varit svårt för de som en gång levde i den övergivna byn vi besökte att få sin utkomst av den magra jorden. Mycket var naturligtvis baserat på fiske också.

Väl tillbaka på båten blåste en lagom bris. Då vi bara skulle segla 10 sjömil i dag tänkte vi att vi tar en kopp kaffe innan vi sticker. Medan vi satt där i solen i sittbrunnen försvann vinden och havet la sig som en spegel. Det blev längre fika än vi tänkt oss men framåt ett kom en svag (1-2 m/s) nordväst så då åkte ankaret upp. Code 0 rullades ut och vi gled ut från viken utan att ha behövt besvära motorn om dess tjänster.

Det gick inte fort när vi sakta seglade upp i den största fjorden, Ria de Arousa. Fantastiskt högsommarväder med strålande sol och så småningom en lagom bris. Ett tag var vi uppe i 7 knop men mestadels gled vi fram i 3-4 knop hela vägen till marinan i Pobra do Caramiñal där vi gärna ville ligga då det skulle bli sämre väder i morgon.

För ankar

Det blev lite fler dagar än vi tänkt i trevliga Muros. I går var det regn, dimma och sydvästlig vind så inte ville vi segla någonstans. I stället blev det ytterligare en lugn dag med lite småpyssel, inköp mm. På eftermiddagen en lång promenad längs stranden in till nästa by. På hemvägen blev vi sittandes lite för länge på torget med Tindra och helt plötsligt var det dags att laga middag. Kvällen tillbringades med Torgeir från Norska båten Hensigten och vännerna på Tindra. Så förflöt ännu en dag i vårt behagliga liv.

I dag var det en betydligt trevligare morgon med klarblå himmel och en svag nordvästlig vind som prognosen lovade skulle öka under dagen. Då var det inte svårt att komma iväg. Nordan visade sig vara av varierande riktning och styrka hela förmiddagen. Ömsom på ost, nord, syd och väst. Vi blandade motorgång med segling. Atlantdyningen var lätt i dag så vi kunde föra Code 0 med framgång även om det bara blåste några sekundmeter på vår väg ut ur rian. Härlig dag på havet!

Sedan bestämde sig nordan för att blåsa svagt men från sydväst. Då detta är precis åt det håll vi vill fick det bli motorgång. Allt eftersom vi sedan girade in mot kusten igen och fick en sydlig och sedan sydostlig kurs vred vinden emot. Inte förrän vi rundade udden på vår tänkta ankarö behagade det blåsa från nordväst. Men då skulle vi däråt och bara någon sjömil så motorn fick jobba på.

Utanför riorna ligger ett antal öar, Illas Atlántica de Galicia, som ingår i ett naturreservat. Vi har sedan tidigare sökt och fått tillstånd att segla bland dem. Vill man sedan ankra går man in på nätet och får tillstånd för en specifik plats och dag i taget. I dag har vi tillstånd att ankra vid den nordligaste ön Illa de Sálvora. Där släpper vi som ensam båt ankaret i 7 m vatten vid tretiden utanför en fin sandstrand.

Håkan drog på våtdräkten och hoppade i det 15 gradiga vattnet. Vår logg har inte snurrat i dag (heller) vilket irriterar. Efter en rejäl skrubbning hoppas vi den ska vara någotsånär återställd. Hade det inte varit för fiskebåten och bergen i bakgrunden kunde man tro att vi var hemma igen. Klippor i röd granit som slipats mjuka och runda av årtusenden av atlantdyning. Lite konstigt att tänka sig att mellan oss och kusinerna i New York rakt västerut finns bara en liten ö.

Muros

Nu har vi passerat Cabo Finisterre och för första gången på över en månad seglade vi söderut igen. Vi ligger i den lilla fina gamla fiskebyn Muros som har en lugn, trevlig och prisvärd marina. Muros ligger i den andra av fem Rior (fjordar) vi ska segla i innan vi går vidare till Portugal. Förmodligen blir vi kvar i Spanien några veckor framöver.

Vår segling i fredags började med omväxlande väder och vind. Flera stora regnmoln gjorde vinden varierande i både riktning och styrka. Ena stunden svag vind och motorsegling, nästa stund segling i 8 knop med rev i både fock och storsegel. Framåt lunchtid stabiliserade det sig. Himlen klarnade upp och vi fick vår efterlängtade nordan i lagom styrka.

Finisterre från norr innan solen kom fram

Längs västra Spanien och Portugals kust är den förhärskande vinden nordlig. Här går också en kall sydgående ström. Perfekt för oss som seglar söderut. Nackdelen är att vattnet är kallt. Trots att det är sensommar är det bara ca 15 grader i vattnet.

Vi valde att gå ganska långt ut från kusten då dyningen var 3-4 meter och kusten är ökänd för sin oregelbundna sjö och flera grund ganska långt ut från land. Finisterre i sig är som Islandsberg fast 100 gånger högre och längre. Så småningom kunde vi lova upp och styra in i sjölä bakom Monte Louro med kurs norrut till Muros.

Finisterre från söder med ett stort grundflak 3 nm ut från kusten i förgrunden. Där vill man inte vara…

Vi firade att vi rundat ännu ett hörne med god middag i land. Det blev nålmusslor, grillad bläckfisk och Galisiskt fisk från ugnen. Till det ett kallt Albariño vin från trakten. Sedan somnade vi gott.

I går kollade vi igenom aktern igen och kunde inte se att det läckt någon diesel alls. Men vi fick torka upp lite från förra seglingen hade skvalpat fram ur skrymslena. Vi upptäckte då att slangen från värmare och in i båten (som all vår värme kommer i) hade gått sönder vid aktre skottet. Med hjälp av en halv rulle silvertape är den nu hjälpligt lagad och luften blåser in som den ska igen.

Efter att ha packat ned de flesta grejerna på sina rätta ställen i stuvar och kojer i aktern gav vi oss ut på en cykeltur längs kusten. Otroligt vackert. Som avslutning blev det var sitt glas vin på det lilla torget i byn. Här kostar två glas vin drygt 30 kr och då får man en stor skål potatischips på köpet. Härligt att sitta och titta på ungar som leker och vuxna i alla åldrar som umgås på kaféer och restauranger.

I dag hade vi tänkt segla vidare men det är lite regnskurar och nästan ingen vind så vi blir nog kvar en dag till. Kan vara skönt med en ny slapp söndag.

Camariñas

Man lär sig hela tiden något nytt. I går lärde vi oss till exempel att man inte ska kryssa i hård vind och sjö med full dieseltank. I alla fall inte med vår – som läckte. Men det upptäckte vi inte förrän vi kommit fram.

Vi lämnade A Coruna när kyrkklockorna slog sju. Då var det fortfarande mörkt och det blåste en svag sydvästlig vind. Vi körde ut från hamnen och mötte gryningen, dyningen och friskande vind. Fin segling, vi sträckte mot udden Punta del Castro som skulle rundas och gjorde god fart med fullt ställ. Enligt prognosen skulle vinden, ungefär då vi kom dit, vrida mot väst. Men det visste inte vinden om, så i stället höll den sig kring sydväst och friskade i så vi fick ta ett rev i storen. Fin segling i ganska hög men lång dyning.

Vi pressade kanske lite för att hålla fart men det kändes helt OK. Och några slag blev det, som synes på bilden, innan vi kunde runda alla böar (ett fantastiskt skådespel när fyra meter hög atlantdyning träffar på tvåmetersgrund) slacka på skoten och segla in i viken vid Camariñas. Då hade vi seglat i 11 timmar. 62 nm över grund (röd linje), lite längre än de planerade 49 (blå linje). Tur i oturen att strömmen var med oss.

Vi förtöjde i den lilla marinan och lyfte på durken i byssan. Det var då vi upptäckte att det vi trodde var en trasig färgburk som luktade var diesel. Vi torkade av lite och la sedan raskt på durken igen och tänkte att det där fixar vi i morgon (mañana på spanska). Middag, lite slappande och sedan somnade vi gott i en båt som låg still för första gången på en vecka.

Camariñas ligger i en fin liten Ria (fjord). Här finns en stor hamn för att landa fisk och en hel del fiskindustri men inte särskilt mycket turister. Matbutiker, bagare och restauranger ligger längs hamnen. Marinan är inte så stor men trevlig och vattnet i duschen är rikligt och varmt. Vad mer kan man begära?

I dag har vi torkat och tvättat mest hela dagen. Det visade sig att vi nog inte hade läckt så mycket. Men, med hjälp av lite vatten som alltid kommer in när det skvätter hade dieseln spritt sig i alla utrymmen i aktern. Även till ställen som alltid varit torra tidigare och som vi använder som stuvutrymmen. Vi kan inte riktigt se var det läcker men vi tror att det är i anslutningar eller manlucka uppe på tanken. Förmodligen i manluckan som varit öppnad i vintras. Nu har vi dragit allt och dubblat slangklämmor där det går.

Allt innehåll i vår stora akterstuv finns nu på andra ställen i båten för att vi ska kunna titta på anslutningarna om de läcker eller inte, medan vi seglar runt världens ände Cabo Finisterre (ja, man trodde så på medeltiden (finis = slut, terre = jorden) i morgon. Förhoppningsvis blåser den Portugisiska nordan som utlovat och ger oss medvind.