Kategoriarkiv: Seglingsberättelse

Två gamla städer

I dag skulle vi få fint besök. Evas dotter Sara och barnbarnet Isak var på väg med flyg från Göteborg och vi hade hyrt bil för att hämta dem på Roms flygplats. Strax efter det att vi hämtat ut bilen vi hyrt ör att hämta dem får vi reda på att planet var försenat. Då fick vi mer tid på oss att handla i den lite större staden Formia, några mil från Gaeta. Här fanns det mesta vi behövde – och lite vi inte viste vi behövde i ett stort köpcentrum.

När vi lastat allt ombord och ätet lite lunch inser vi att vi fortfarande har gott om tid. Då bestämmer vi oss att köra lite omvägar norrut och passa på att besöka några gamla städer på vägen. VI börjar med att köra in bland bergen innanför Gaeta till Itri. Itri är en gammal stad på en hög klippa längs den gamla vägen Via Appia (som bygders 312 f Kr) mellan Rom och Neapel. Borgen på toppen byggdes 100 f Kr och staden har sett många krig och slag, senast under andra världskriget då stora delar förstördes.

Ett fascinerande nätverk av smala ringlande gränder sträcker sig mellan husen på klippan. Svårt att fotografera på bredden. Från Itri kör vi ned en ringlande väg till kusten strax norr om Gaeta. Där ligger den fina staden Sperlonga på sin klippa. Här hade Kejsare Tiberius sin villa och staden är kanske mest känd för de romerska skulpturer som upptäcktes på 1950 talet i en grotta under staden. De ska vi titta på en annan gång.

Vi nöjde oss med en kortare promenad bland gränderna och en kaffe innan det var dags för två timmar i bilen till Fiumicino där vi låg i somras. Där åt vi middag innan vi till slut kunde plocka upp två trötta flygresenärer och köra till båten.

Dåligt väder

Nu har vi haft en dryg vecka med riktigt dåligt väder. Mycket vind och en del inbäring i hamnen. En natt när vi hade hög sydlig dyning var det riktigt obehagligt. VI fick flyta ut en bit från kajen för att hindra båden från att slå i. Dyningen som kom in skapade ett sug som drog oss en meter fram och tillbaka samtidigt som vi med jämna mellanrum kolliderade med grannbåtarna. Gummidämpare på förtöjningslinorna och våra stora uppblåsbara extrafendra kom väl till pass.

Vi klarade oss utan värre bekymmer än en natt med dålig sömn och några tråkiga dagar i regn. Inget ting jämfört med förödelsen på andra ställen längs kusten där många båtar skadats eller sjunkit. Nu verkar det vara över och vi ser fram emot stabilare och soligt väder.

Söndagsvandring i Gaeta

Sedan vi kom till Gaeta har vi försökt ta en liten tur var eftermiddag för att upptäcka staden. I dag var det söndag och dags för en lite längre tur. VI packade lunch i ryggsäcken och gav oss iväg genom staden mot stranden på västsidan. Söder om stranden ligger en ca 175m hög kulle med en fyr och ett gammalt romerskt mausoleum på toppen. Kullen skiljer också gamla Gaeta från nya (där vi ligger).

En bit upp på kullen får vi fin utsikt över stranden. Nu är det ganska öde men på sommaren vimlar det av folk och hela stranden är täckt med solstolar och parasoll. Stora delar av kullen är naturskyddsområde och vi följer en slingrande stig genom skogen mot toppen. Tyvärr hade museet i mausoleet stängt en kvart innan vi kom upp så vi går ned en liten bit och äter lunch med denna fina utsikt över nya Gaeta, bergen och hamnen. Vi ligger på andra sidan piren mitt emot aktern på den stora blå motorbåten.

Vi vandrar sedan vidare söderut och kommer efter ett tag ned mot gamla Gaeta med sina gamla fästningar och vindlande gränder. Där får vi en välförtjänt öl på kajen innan vi går sista biten tillbaka till båten.

Årets segling 2018

I år har vi seglat ca 2 300 sjömil. Första delen från Lagos i Portugal (röd linje) gick i stort österut till Fiumicino utanför Rom. Vi seglade strax under 1 500 sjömil från slutat av mars till slutet av juli.

Andra delen (grön linje) blev en segling i Tyrrenska sjön. Från Rom ned till Syrakusa och sedan upp till Gaeta där vi nu ligger för vintern. Vi seglade drygt 800 sjömil från början av september till mitten av oktober.

Gaeta

I går funderade vi lite på vart vi vill gå. I förgår fick vi gå förbi en intressant hamn och nästa hamn på listan är Amalfi men även den är öppen för sydlig dyning. Den är dessutom väldigt dyr, liksom flera andra alternativa hamnar. Beslutat blir därför att, liksom på nedvägen, hoppa över de dyra hamnarna kring Neapel med en nattsegling. Vi tänker att vi kan hyra bil för mindre pengar än hamnavgifterna och köra ned dit senare i höst.

Efter att ha ätit lunch och plockat ordning lämnar vi Agropoli strax efter två. Vi har svag vind från nord men fint väder och lugnt hav så vi bestämmer oss för att segla. Vi ska gå ca 80 sjömil och har god tid på oss. Vi kryssar i en och en halv timme och under tiden vrider den lätta vinden sakta 60 grader fram och tillbaka. Det utnyttjar vi så att vi i alla fall kommer fyra sjömil närmare målet innan vinden dör.

Motorn kommer till heders och i utdöende vind och ökande dyning kör vi nordväst ut mot sundet innanför Capri. Mörkret har lagt sig när vi passerar innanför Capri. Inte lika mycket båtar denna gång, men vi hjälps åt att hålla koll på dem innan Eva går och lägger sig. Håkan kan sedan segla i ganska svaga vindar över Neapelbukten. Stundtals fin sträckbog med Code 0 under fyra timmar.

Nästa sund vi ska passera ligger innanför Ischia och Procida och dit kommer vi vid tretiden. I lä under fastlandet försvinner vinden men den kommer tillbaka igen då vi passerat sundet efter en halvtimmes motorgång. Nu lite mer emot så det blir sträckbog med krysstället. Håkan går och lägger sig och Eva får tilltagande vind som vrider med lite och seglar sedan resten av natten med god fart norrut.

Det går så bra att vi är lite för tidiga när vi närmar oss Gaeta som ska bli vår vinterhamn. Vi rullar in lite segel och slörar med maklig fart vidare medan vi äter frukost. Vid halv nio har vi kommit nära och ringer marinakontoret för att höra om vi kan få komma in, och det kan vi. Vi får sedan vänta en stund medan de fixar till vår plats innan vi kan förtöja vid halv tio tiden. Staden verkar just så fin som vi hoppats och hamnen är väldigt trevlig med en familjär stämning.

Agropoli

Vi tar det lite lugnt när vi ska lämna Maratea. Äter frukost i lugn och ro och tittar lite på hamnen innan vi går. Vi tänkte gå de drygt 30 sjömilen upp till Acciaroli, en lite mindre ort som skall vara väldigt fin. Vi har lite varierande vind från ost och mestadels fin segling med mycket plattläns första timmarna ut från Marate. Det var länge sedan vi seglade med spirad genua sist.

Framåt dagen avtar vinden samtidigt som den sydvästliga dyningen blir kännbar. Just dyningen är ett bekymmer då den går rakt in i hamnen. Vi får börja köra motor och tänka om. När vi kör förbi Acciaroli ser vi hur masterna gungar betänkligt. Vi drar på lite extra för att klara de 17 återstående sjömilen till närmaste skyddade hamn som är Agropoli där vi var på nedvägen.

Rundar udden när solen står lågt och hinner precis förtöja innan det blir mörkt. I stället för den planerade lagom långa dagen har vi då gått 53 sjömil.

Maratea

I dag har vi haft en mycket omväxlande dag. När vi ska lämna Cetraro efter frukost blåser det en frisk till hård byig vind från sidan. VI ligger som vanligt med fören ut men också med ett antal ”mooringlinor” kring oss. Båda våra grannbåtar är förtöjda med två var. Det skulle vara en mardröm att driva in en av dessa. De kan trassla in sig i både köl, propeller och roder.

Sätter, som Emil i Lönneberga säger, är att försöka passa in när vinden tillfälligt mojnar. I aktern hänger vi i en dubblerad tamp på lovartssidan och har motorn på måttlig fart framåt. Sedankör vi bogpropellern så länge (15-25 sekunder) så att fören vrids upp mot vinden Då släpper trycket i mooringlinan och Eva kan lossa den. Så snart den börjar sjunka släpper Håkan akterlinan (som sedan får släpa efter båten) och drar på full gas framåt tills vi kommit ut ur vår ”ficka”. Sen gäller det att inte komma in bland båtarna vid nästa brygga och deras linor.

Väl ute ur hamnen slörar vi i kulingbyarna för revad genua med god fart norrut. Vi har frånlandsvind och ingen sjö att tala om men det är ändå skum som yr av vågtopparna. Efter några timmars fin segling rundar vi en udde och så dör vinden ut helt på mindre än en halv sjömil.

Det är inte helt lätt att planera med så varierande vindar och inte blir man klokare av väderprognoserna. Windy har en funktion där man kan jämföra fyra olika prognosmodeller, se bild. Sådana väderprognoser ger inte mycket vägledning. Men, vi som var där vet att vinden blev sydvästlig så ingen av de fyra hade rätt.

Vi hinner lagom starta motorn innan det kommer ny vind, nu från sydväst och i betydligt lugnare styrka. Vi kan sträcka norrut under några timmar innan den dör ut. Motorgång sista biten upp till fina lilla Maratea med sin Kristusstaty högt på berget över hamnen.

Cetraro vid Cobo Testa

Det är långt mellan hamnarna längs den kust vi nu följer. När vi lämnade Tropea i gryningen hade vi 52 sjömil till nästa bra hamn. Inte nog med det, det visar sig också vara en dryg knops motström. Inte mycket vind så det blir att motorsegla efter bästa förmåga. Kortare stunder kan vi segla med Code 0. Men det blir inte tillräckligt med vind så motorn får snart komma till heders igen

Efter lunch kommer en sjöbris som växer sig stark nog att ge fart utan motorhjälp. Samtidigt vänder strömmen och vi kan göra acceptabel fart. Tänk sådan skillnad en knops ström gör. I lätt vind seglar vi mellan tre och i bästa fall fyra knop. Har vi då en knops medström närmar vi oss målet med uppemot fem knop vilket är OK. Har vi strömmen emot tar det 20 timmar att segla 50 sjömil och så länge är det inte ljust.

Havet har varit öde i dag. VI passerade några morgontidiga killar som var ute och fiskade utanför hamnpiren i morse strax före sju. Sedan dröjde det till halv fem innan vi siktade två segelbåtar i fjärran.

Efter en fin segling några timmar runt eftermiddagsfikat dör vinden ut igen och det blir till att köra sista timmen in till hamnen. Vi har sakta närmat oss den höga Calabriska kusten och kan sitta och titta på imponerande motorvägsbyggen, bergsbyar och gamla vulkaner.

Så helt plötsligt kommer det över 10 m/s ur en dalgång. Det blåser i mindre än tio minuter. Lurigt att segla längs en kust med över 1 000 m höga berg. Till slut kommer vi i alla fall i hamn och kan förtöja. En ganska tråkig hamn långt från staden men OK att övernatta i och så här års rimligt pris.

Tropea

I går lämnade vi Vulcano i gryningen för att segla över till fastlandet. Nu blev det inte så mycket segla då det var bleke fram till elvatiden. Sedan kom den förutspådda sydvinden och vi kunde i några timmar segla med sträckbog med Code 0 i runt fyra knop. Hade det inte varit för en mycket oregelbunden och otrevlig sjö kunde det varit en behaglig segling i solskenet.

Här, rakt ovanför Messinasundet, seglar vi också in i sett stort område med stockar, grenar och vass. Det har förmodligen spolats ut ur någon flod i regnet som var för några dagar sedan. En stund efter slalomseglingen avslutats friskar vinden i, det var det ingen prognos som sa. Vi rullar raskt in Code 0 när sjön börjar gå upp i den och efter ett tag rullar vi även in ett rev i storseglet. Sedan blir det åka av. Mellan sju och åtta knop med vinden strax för om tvärs och växande väldigt oregelbunden sjö.

Så småningom kommer vi in under Capo Vaticano, ett passande namn på slutet av gudarnas kust. Där får vi lä från sjö och vind sista biten in till Tropea. Tropea grundades på romartiden och ligger på en klippa som reser sig lodrätt ovanför stranden. Marinan är relativt ny och fin men också dyr i högsäsong. Nu betalar vi mera rimliga €40.

Vi räknar 194 trappsteg när vi går den ganska branta och slingrande trappan upp för klippan till staden. Vi kommer in i den historiska delen med smala gator och trånga gränder. Här är ganska slitet på sina ställen men vi hittar också fina små torg och mycket restauranger.

Regionen runt Tropea är känd för sin rödlök. Så till den milda grad att ”cipolla di Tropea” (lök från Tropea) har blivit en allmän benämning på rödlök i Italien. På hamnkontoret sa man att kartorna över staden tog slut i augusti men på turistbyrån finns det fortfarande gott om dem. Kanske är 100 m höjdskillnad ett oöverstigligt problem? Med lite vägvisning från turistbyrån hittar vi till en riktigt bra marknad.

Med välfylld ryggsäck och några plastkassar vandrar vi sedan ned genom staden. Nerifrån ser husen ut att ligga tätt ihop men där uppe kan man hitta flera ”gluggar” med fin utsikt. Bl a över slottet Santa Maria Dell’Isola.

Vi går tillbaka upp i staden i kvällningen. Ser solen gå ned i havet och tar ett glas vin på en bar. När vi kommer ned för trapporna ligger Trattoria il Vagabondo på höger sida. Vi går in och får fantastisk, hemlagad och genuin mat i väl tilltagna portioner med en liter vin och två limincello efteråt för bara $38 – gå dit om ni kommer hit.

Vulcano

I förgår lämnade vi Cabo d’Orlando efter frukost och lite bestyr. Vi får en fin sträckbog upp mot Vulcano. Halvvägs dit vill vi ta lite bilder men vi hittar ingen kamera, och inga solglasögon heller. Efter mycket funderande kommer vi fram till att vi måste ha missat detta när vi tömde bilen i mörkret kvällen innan.

Vi ringer marinan och de hjälper oss att titta i bilen (som tur är står den kvar hos dem) och vist, där ligger allt vi saknar. Det blir till att vända tillbaka igen och väl framme är klockan över tre och då är det försent att gå någonstans. Det blir en natt till med ganska hög hamnavgift (€74). Vi tröstar oss med att det hade varit ännu dyrare att behöva köpa nya grejer.

I går kommer vi så iväg. Lite svagare vindar än dagen innan och lite mer emot men vi kan ändå segla några timmar innan motorn får komma till heders. Vädret är höstlikt, om än varmt, med klar luft och vi ser alla de Lipariska öarna. Denna gång kommer vi på andra sidan när vi närmar oss Vulcano från sydväst och får uppleva nya fina vyer av den dramatiska kusten.

Härligt att kunna ankra igen. Vi blir liggandes en dag i den vackra viken på västsidan (samma som sist).

Vi simmar i det fortfarande riktigt varma vattnet och skrubbar lite på botten. Den har klarat sig fantastiskt bra och är fortfarande helt ren sedan vi jobbade med den efter Rom. Det enda problemet vi har är en hård sandpappersliknande beläggning på de ställen som låg mest i solen i kanalen i Fiumicino. Det krävs en hel del slipande och lite sickel för att få bort den så vi orkar bara ta en liten bit i taget. Men, det verkar som den sakta försvinner även utan hjälp och det känns inte som den bromsar farten. Men den är inte så vacker och vi är lite oroliga att det ska börja växa på den när vi lägger oss stilla över vintern.