Etna mm

I tisdags kväll fick vi besök av Sara och Daniel som ska vara här nere ett par veckor. Dels hos oss och dels på egna äventyr. Efter att ha kommit till ro och tittat lite på Riposto i går, bokade vi en bil för i dag.

Man kan säga att vi har både tur och otur med vädret. En tropisk storm håller på att bildas öster om oss och i vissa prognoser kommer den hit med kulingvindar, hög sjö och regn under fredagen. Inte det bästa för att segla med gäster så vi räknar med att ligga kvar tills vinden skralnat och sjön lagt sig framåt söndag. Sara och Daniel tar under tiden en utflykt på egen hand med tåg mot Palermo tidigt i morgon.

Just i dag har det blåst en frisk nordan och för en gångs skull har vi haft en dag med klart väder = tur. Inte ett moln runt Etna när vi tittar mot toppen under frukosten. Vid elvatiden klämmer vi in oss i vår lilla Ford Ka och kör upp längs berget. Fika på vägen. Det är kul med dessa fina små fik som man hittar lite här och trotts att byarna ser väldigt slitna och nedgångna ut.

Vägen fortsätter uppåt, uppåt, uppåt… Till slut är vi uppe bland lavafälten och på ca 1 900 möh ser vi liftstationen och en stor och välfylld parkering. Det var inte bara vi som tyckte det var en bra dag att åka hit. Med en enklare lunch i ryggsäcken tar vi en promenad uppåt. Det är soligt men ganska kallt i vinden, nästan så man längtar efter mössa och vantar.

Vi vandrar upp till en liten sidokrater, ca 100 meters stigning och går sedan runt denna. Hade tänkt fika på toppen men det blåser kallt så vi går ned en bit och hittar en plats med lite lä. Åter i bilen kör vi en annan väg nedför berget som tar oss genom några byar längs kanten av naturskyddsområdet kring vulkanen och norrut till vindistriktet Etna.

Vi besöker familjens Scilios vingård i Galfina dalen. Där träffar vi frun i huset som är från Malta som guidar oss runt gården på drottningens tydliga engelska. De producerar närmare 100 000 flaskor om året av sina ekologiska viner. Vi får en trevlig tur och får se vingårdar och vinframställning och bjuds vindruvor i klasar att smaka. Sedan blir det provning och lite handlat. Riktigt bra viner men prissatta därefter.

Sista turen för dagen går till gamla fina staden Taormina som vi seglade förbi härförleden. Fin stad med fantastisk utsikt över Messinasundet men väldigt turistiskt. Som på så många andra ställen har staden en brokig historia:

Den var ursprungligen en sikelisk bosättning som erövrades av kartagerna 396 f.Kr. Den tillföll Rom 212 f.Kr och fick då det latinska namnet Tauromenium. Från antiken finns välbevarade lämningar av bl a en teater som till stor besvikelse var stängd när vi kom dit. Staden blev så småningom biskopssäte men intogs 902 av saracener, som döpte om staden till Almoezia och styrde den till år 1079. Efter detta följde en period av tyskt styre på Sicilien. Sedan följde aragoniskt och spanskt styre som varade fram till 1713 då styret gick över till Savojen, sedan Österrike och sedan Spanien igen fram till 3 augusti 1860 då staden intogs av Italien.

Väl tillbaka i hamnen blev det en jättegod pizzza – på puben.

Vinterplaner

Återigen har vi ändrat våra planer, förhoppningsvis för sista gången (i alla fall i år). Tanken var att vi skulle seglat tillbaka västerut för att tillbringa vintern i Valencia men det kändes långt nu när hösten och mindre stabilt väder närmar sig. Bättre att ta det lugnt häromkring Sardinien i stället tänkte vi.

Vi har nu bokat (och betalar en hel del) i Gaeta. En stad mellan Rom och Neapel. Vi fick tipps om marinan från ett norskt par vi träffade på Vulcano. Det ska vara en trevlig, levande Italiensk stad utan allt för störande turism. Våra kontakter med dem så här långt har varit väldigt positiva. Man ligger nära till allt med gångavstånd till butiker och gamla staden. Bra förbindelser till flygplatsen i Rom utlovas också.

Messinasundet till Riposto

Klockan ringde tidigt i morse för att vi skulle kunna passa tidvattnet i Messinasundet. Sundet är ett av de få ställen som har så kraftiga strömmar att man måste ta hänsyn till dem. Här kan det bli upp till fyra knop som mest. VI kör motor i någon timme innan det börjar ljusna vid sextiden.

När solen visar sig kommer en fin sydostlig vind och vi kan sträcka med god fart upp mot sundet. Som tur är vrider vinden med lite när vi ska mera söderut och vi ligger precis upp till Cabo Relore som utgör inloppets västra udde. Genom att gå lite längre förbi udden kan vi sedan med att slag ligga upp på andra sidan. Vid udden är strömmen sydgående med att par knop och vi seglar in i tydliga ”rippels” men både de och medströmmen avtar ganska snart vi kommer in under udden.

Strax efter det avtar även vinden men vi hinner äta en sen frukost innan det blir motorgång söderut. Översta delen av Messinasundet är ganska smalt och större delen är trafikseparationszoner för yrkessjöfarten. För oss mindre båtar återstår en smal strimma på en halv sjömil inne vid land. Där verkar det vara en hel del bakströmmar för vi har mer mot- än medström.

På väg söderut ser vi en tonfiskebåt med sin märkliga utkiksmast och långa ”bogspröt”.

Efter några timmars motorgång kommer vinden tillbaka och vi kan sträck ned längs Siciliens kust i några timmar. Sedan motor igen de sista timmarna ned till Riposto. En fin och välordnad men ganska dyr marina. Vi ligger bra och skyddat så vi bestämmer oss för att stanna här medan fronter och lågtryck med sina starka vindar drar förbi. Vi ligger också ganska bra till för Sara och Daniel som kommer med flyget på tisdag kväll.

Utsikten från sittbrunnen över Etnas sluttningar och rykande topp går inte av för hackor när den visar sig på morgonen. Men, för det mesta är det dis och moln man ser. Hoppas vi får några fler glimtar innan vi seglar vidare, preliminärt på torsdag.

Melazzo

När vi lämnar vår ankarvik på Vulcano blåser det en fin nordostlig vind. Vi kör ut i viken och ”runt hörnet” till ostsidan ön. Nu får vi en fin sträckbog ned till Sicilien tänker vi. Och det fick vi – i tio minuter. Sedan dog vinden och vred emot. Vi ställer in oss på att köra de ca 20 sjömilen.

Men, efter en dryg timme kommer vind från sydväst och vi kan rulla ut igen. Vi får de där få centimetrar slack som gör att Sally sticker iväg. I perfekt vind kan vi sedan segla med god fart till Melazzo dit vi kommer vid sextiden. Många båtar på väg in men efter lite väntan kan vi backa in i den trånga marinan. Vi får en plats vid en fingerponton, det var länge sedan.

Melazzo är en något bedagad men trevlig levande stad. Mycket färjetrafik till öarna och en hel del annan yrkessjöfart. Staden grundades av Grekerna 716 före Kristus så den har några år på nacken. Det finns en stor borg på kullen (var annars, och stekande sol när man går dit upp…) som byggt på, till och om mellan 11 och 1600 talet.

Nedanför borgen ligger de älsta delarna av staden och vi kan så småningom sätta oss att pusta ut på ett fik nere vid kajen. Det är riktigt hett, termometern på apoteket bredvid visar på 40 grader. Det blir en svettig dag men vi får tvättat, fixat lite och provianterat trotts värmen.

Vulcano

I måndags morse lämnade vi Panarea. Återigen en dag med bleke och platt hav. Vi passar på att ladda batterier, tvätta och göra vatten på väg ned mot Lipari där vi tar en sväng utanför huvudorten med sitt fort. Även i dag möter vi en sköldpadda på vägen.

Sedan fortsätter vi till den sydligaste ön Vulcano. Ön som uppstod ur havet år 183 före Kristus och gett namn till alla eldsprutande berg. Ja i alla fall enligt en uppgift vi hittat, en annan säger att det var norra delen som uppstod år 21 fK.Vi ankrar i viken på nordvästsidan i Porto di Ponente innanför Sirenernas stenar, Scoglio delle Sirene.

Här ligger vi nedanför den aktiva ”Vulcano della Fossa” och vi ser hur det ryker ut marken runt kratern. Vulkanens ser ut som efter det senaste stora utbrott 1890. De senaste åren har gasaktiviteten varit mycket starkare än tidigare. Det sägs att vulkanen har nära till nästa utbrott som historiskt inträffar vart 110-130 år, vi hoppas nästa inte blir medan vi är här.

Vi köper färsk fisk direkt från en fiskare till middag. Tre små fina dorado som vi steker till kvällen. I övrigt tillbringar vi eftermiddagen med att bada och ha det bra. I går sjösatte vi dingen och tog en tur på land. På andra sidan näset ligger öns hamn med mycket färjetrafik. Här finns också ett omtalat och förmodat hälsobringande gyttjebad. VI tycker mest det osar svavel när vi förundrat tittar på alla galna människor i pölen.

Albatros har gått upp tidigt och tittat på Stromboli innan soluppgången. De kommer körandes och ankrar i viken. Trevligt återseende och gemensam middag i land medan vi gör upp planen för bestigningen av vulkanen nästföljande morgon. Då går vi upp tidigt för att få skugga under klättringen upp.

Det blir ändå ganska jobbigt och svettigt i värmen. Belöning en blir stor med fantastisk utsikt över arkipelagen medan vi njuter en välförtjänt rast vid kraterns kant. Sedan bär det av ytterligare uppför, till näst högsta toppen, ca 350 möh. Ännu bättre utsikt och nu ser man svaveloset från kraterns sidor. På vägen ned kommer solen och vi känner oss nöjda med vår tidiga morgon.

Natten innan hade det börja komma in dyning från väster som rullade båten och störde nattsömnen. Prognosen är ökande våghöjd så efter bad lämnar vi Vulcano för att segla mot Siciliens nordkust.

Stromboli och Panarea

Det är alltid spännande att komma till en ny plats i mörker. Man vet ju inte hur det ser ut eller vad som väntar på ankarplatsen. VI hade satt klockan att ringa i gryningen för att gå upp och kolla att allt såg bra ut, det gjorde det och vi somnade igen.

Efter frukost blåste vi upp vår gummibåt som legat och vilat sig sedan vi kom till Rom. Vi kör in till den svarta stranden av vulkansand och promenerade upp i byn. En fin liten by som inte var allt för förstörd av turister men inte heller lika fint pyntad som en del andra ställen. Det kändes genuint på något sätt och här fanns en liten butik där vi kunde köpa ett färskt bröd.

Vi tog en fika på bar Ingrid (Bergman). En hel del på ön refererar till filmen med samma namn som ön. Bedårande utsikt över havet. Tillbaka på båten blir det bad och sedan motorgång i bleke söderut till nästa ö, Panarea. På vägen ser vi en havssköldpadda simma mot oss. Vi stannar upp och betraktar en stund detta fina djur som är så svårt att upptäcka om inte havet är spegelblankt och lugnt som i dag.

Mycket båtar som ankrat över dagen bland småöarna runt Panarea. Utanför huvudorden kan man ta boj med utsikt mot Stromboli och dess vulkan – till det facila priset av 1 000 kr per natt. Tur att vi redan sett skådespelet och kan gå till sydsidan och ankra gratis i Baia Milazzese. Fin vik med härligt kristallklart och ljummet vatten.

Stromboli

På morgonen vinkar vi av Annika och Pelle som tänker fortsätta längs fastlandet en bit söderut. Efter en morgonpromenad och lite kompletteringsproviantering styr vi ut i havet. Kursen är ställd mot Stromboli, den nordligaste av de Lipariska (eller Eolisk som de också kallas) öarna.

Planen är att komma fram under natten för att kunna se den aktiva vulkanen. Det börjar med långsam frukostslör som vanligt. Det verkar lovande och vi byter efter ett tag Code 0 till genaker – sedan dör vinden. Motorgån mellan tio och två. Då kommer det en svag vind från havet. Prognosen har lovat vind omkring nord, därav genakern. Men det är västlig vind som kommer.

Vi rullar ut och skotar hem så gott det går. I den svaga vinden kan vi låta autopiloten segla henne 54 grader från relativ vind. Inde dåligt med ett undanvindssegel, tack Bengt på Albatros i Göteborg för ytterligare ett riktigt bra segel. Det går undan ganska bra, men kanske inte åt rätt håll. Vi tänker hellre 30 grader ur kurs och drygt fem knop än rätt kurs och tre knop, det ska väl ändå vrida med…

Vi ångar på och vinden vrider lite. När vi äter en sen lunch blåser det 5-6 m/s och det går som tåget, mestadels en bit över sju knop. Det kränger en del och Sally rör sig i sjön. Typiskt – när man ska äta. Så kommer vindskiftet till slut och vi kan sakta komma på rätt kurs innan vi senare kan slacka på skoten och slöra i den nu nästan nordliga vinden

Det blir en magisk kväll. Solen går ned vid halv åtta och sedan kommer halvmånen fram. Vi slörar för bara genaker mot månens silvergata. Egentligen går det kanske lite för långsamt i den avtagande vinden, ibland bara 2,5 knop men oftast lite snabbare och vi har inte hjärta att rulla in utan sitter bara och njuter av en ljum kväll på ett otroligt vackert hav.

Men inget varar för evig. Redan strax före midnatt har månen gått ned i havet och vinden dött ut. Motorgång på nytt med kurs mot Stronboli. Ön har kallats medelhavets äldsta fyr. Den har en aktiv vulkan som hela tiden har små utbrott. När vi närmar oss ser vi hur lava ibland sprutar upp. Ett imponerande skådespel men vi tror att aktiviteten är ganska låg eftersom det sedan kan gå långa stunder utan att vi ser något.

Vid halv fyra tiden har vi rundat upp runt ön och kommer fram till ankarplatsen. Den är helt öppen mot havet ned det blåser ju inget och sjön är ganska lugn så vi tänkte ankra. Det lilla samhället lyser fint och utanför finns det en skog av ”gatlycktor” som vi inte riktigt förstår innan vi kommer närmare och inser att det är alla ankarlanternorna bå båtarna som ligger där.

Efter en viss osäkerhet lyckas vi hitta en plats att ankra på. Då har vi lyst på ett antal båtar medan vi letat. Ankaret får gå på 10 meters djup och Håkan sitter kvar en stund för att se att allt verkar bra innan vi till slut somnar sött.

Scario

VI går upp i gryningen och lämnar Agropoli vid sjutiden. Halvvind i två knopps fart med Code 0 och frukost i sittbrunnen på ett stilla hav. Vinden dör som vanligt när solen stigit en bit och börjar värma så det blir motorgång mest hela dagen. Vi fiskar med spö och lyckas fånga en liten bonito.

Seglar en stund men det blir vare sig fort eller länge. Vi passerar en mäktig kust med stora naturskyddsområden både på land och i havet. Sista timmen får vi fin läns med eftermiddagsbrisen in mot Scario. Albatros som tidigare under dagen kört förbi oss ligger där sedan några timmar och hjälper oss med tamparna. Första hamnavgiften sedan vi lämnade Fiumicino och vi lyckas pruta ned den till rimliga 500 kr.

Scario är en riktig liten pärla. En fiskeby med lagom mycket turister. Trevlig strandpromenad där det blier en öl innan vi går till Sally och lagar middag till Annika och Pelle. Boniton räcker till var sin liten förrätt. Alltid roligt emd egenfångad fisk och det blir ännu en trevlig kväll.

Agropoli

Vi fick sova lite längre i går morse, då vi inte ankrat och kommit till ro förrän efter fyra på morgonen. Vi väcks av svall från färjor och fiskebåtar vid halv nio och tänker att det är lika bra att segla vidare vilket vi gör – i makligt tempo för Code 0 medan vi äter frukost.

Sedan vrider vinden emot och dör ut så det får bli motorgång igen medan vi väntar på utlovad sjöbris från väst vridande mot nordväst. Men så blir det inte. I stället möts vi av en tilltagande sydvind och växande sjö. Inte riktigt den segling vi tänkt oss och kanske inte idealiskt för vår planerade hamn som är liten och öppen mot söder.

Eftre att ha kört på en stund mot vind och vågor inser vi att vinden nog kommer att stå kvar ett tag så vi faller av och rullar ut. Gör sedan god fart in mot Agropoli som ligger på nordsidan udden vi var på väg mot. Här var det lugnt och skönt när vi kommer in så vi passar på att tanka innan vi lägger oss på en av platserna nästan längst ut på piren. Dessa är kommunala och gratis första natten. Större delen av hamnen är annars upptagen av privata aktörer och de gör sitt bästa för att locka in oss.

Vi förtöjer med aktern mot kajen och med två linor i fören nedanför den mäktiga klippa på vilken Agropolis gamla stad ligger. Ibland kan det vara bra när det inte blir som tänkt. Agropoli visar sig vara en charmig, levande stad med ett rikt folkliv. Bortsett från några enstaka tyska röster hör vi enbart Italienska när vi tar ett glas vin på torget i skymningen.

Vi bestämmer oss för att stanna en dag till. Provianterar och grejar lite med båten. Strax efter lunch kommer Svenska båten Albatros med Annika och Pelle ombord och lägger sig bredvid oss. Det blir en ganska lång och trevlig fika. Sedan tar vi en tur upp i gamla staden på berget. För var sin Euro får man gå in i den gamla borgen. Inte så mycket att se men en fantastisk utsikt från murarna.

Tillbaka i hamnen blir det dusch och middag ombord på Albatros. Lita avundsjuka blir vi på utrymme och bekvämlighet i en HR 48, för att inte tala om svalkan från luftkonditioneringen. Det blir en lång och väldigt trevlig kväll. Vi har seglat om varandra hela förra året på väg ned och även så i år på medelhavet. Kul att äntligen träffas och jämföra minnen och erfarenheter.

Salerno

Vi seglar i soluppgången från Ponza. Ömsom motorgång, sträckbog och bitvis kryss sydost mot Neapelbukten. Vi har hört andra som fått makrill i trakterna så vi rotar fram dörj och nya fina blänken. Men, inte ett napp trotts att vi provar i allt från 1,5 till 5,5 knops fart.

Vi lyckas ändå segla en hel del och framåt eftermiddagen kommer den efterlängtade sjöbrisen. I dag nästan som läns. Vi hade siktat in oss på några öar i norra delen av bukten men de visar sig ingå i ett naturskyddsområde och därmed får man inte ankra hur som helst. I stället fortsätter vi söderut mot Capri som vi siktar i solnedgången. God kvällsbris ut ur bukten ger oss bra fart söderut.

Det blir mörkt tidigt när vi seglar vidare. Hela Neapelbukten är som ett pärlband av ljus. Capri glittrar som en juvel med alla villor på de höga klipporna. Strax före midnatt har vi gått igenom sundet och rundar upp in mot Salerno. Vinden som runt hörnet stundtals varit över tio meter per sekund falnar och vi kör de sista timmarna. Ankrar utanför Salerno vid halv fyra på morgonen och somnar gott.

I denna blog skriver vi lite nu och då om båten och våra seglatser.