Sista dagen med bilen gjorde vi en lite längre utflykt. Vi ville besöka Mértola. Vi valde att köra lite mindre vägar dit. Tog motorvägen österut till Loulé och sedan N396 norrut. Så snart vi lämnat bebyggelsen började en vacker men slingrig färd in bland bergen. Efter ca en halvtimme såg vi en restaurang vid vägen. Då vi vid det laget var ordentligt kissenödiga stannade vi även om det kanske var lite tidigt för lunch.

Besöket på Sol e Serra visade sig bli ett lyckokast. Vi blev serverade god hemlagad mat till mycket rimliga priser där vi satt i sommarväder på terrassen. Sedan bar det vidare i en dryg timme över berg och ned i dalar och så småningom ut på ett mer öppet, steppliknande landskap.

Mértola är en gammal stad vid Rio Guidiana, floden som lite längre söder ut utgör gräns mellan Spanien och Portugal. Staden ligger i landskapet Alentejo, längst upp i den del av floden som är navigerbar och var så sent som 1965 utskeppningshamn för koppar från området. Än i dag kan man gå med egen båt upp för floden men de sista tio sjömilen (efter Alcotim 20 nm uppströms) är inte sjömärkta och, vad vi hört, luriga.

På Rommartiden hette staden Myrtilis och var en viktig handelsplats för såväl jordbruksprodukter som mineraler. I dag ser man lite rester från Morernas tid och eftersom även denna stad långsamt minskat i betydelse finns mycket av den gamla (flera hundra år) bebyggelsen kvar med smala gator och gränder.

En fin liten borg på toppen och nedanför en kyrka som egentligen är en ombyggd moské. På 1200-talet var man mycket för återvinning.

I dag var planen att ta bilen tillsammans med Anita och Lars på Tindra till en vingård i närheten. När vi kom fram visade det sig att den var stängt. Som tur var hade vi fler på listan så vi for vidare österut tills vi kom till Quinta Dos Vales i Estombar. Ganska stor vingård där vi fick en trevlig promenad bland vin, apelsiner och skulpturer.

Efterföljande provning blev en besvikelse. Vi betade 10 euro för tre små skvättar vin som vi sedan fick dricka själva utan några kommentarer. Ganska tråkigt och helt klart anpassat för turister på utflykt som inte förväntades köpa så mycket. Det gjorde inte vi heller, utan åkte därifrån.

Vi var nu ganska nära den gamla staden Silves så vi körde dit för att äta lite lunch. Silves ligger på en kulle ovanför Rio Arade, naturligtvis med kyrka och gammal borg högst upp. Arade var en viktig handelsled för Fenicier, Greker, Kartager och Morer på tiden det begav sig. Men, redan på tolvhundratalet började floden sanda igen och staden förlorade sin betydelse. Nu är det en fin liten stad, väl värt ett besök och en promenad om man vill komma undan turistströmmarna.

I dag har vi lyxat oss. Vi körde upp i bergen till den lilla staden Monchique. Härifrån har man utsikt över slätten nedanför och bergen innanför. Här finns också källor kända sedan Romartiden. Detta har nu utvecklats till ett antal Spa.

Vi slank in på ett och fick hela Spaet för oss själva så här en vardag i lågsäsong. Ångbad, bastu och härlig bassäng med jacuzzi och utsikt ut mot havet i fjärran. Jätteskön massage efter badet gjorde gott för både kropp och själ.

Tavira ligger ca 10 mil österut från Lagos. Staden är känd som en av Algarves vackraste. Hit tog vi bilen. När man kommer fram ska man gå upp i det gamla vattentornet, 100 möh. Där finns en kamera obscura. Med två linser och en spegel kan man kika ut över staden. Låter kanske inte så spännande men vi fick en jättetrevlig guide som berättade om staden och pekade ut sevärdheter.

Tavira har en lång historia från att ha varit Feniciernas mest avlägsna stad, över Romarna, vars bro fortfarande spänner över floden, via morer till kristna. Tyvärr förstördes mycket av staden, liksom mycket annat längs Portugals kust av den stora jordbävningen med efterföljande tsunami 1755.

Nu är staden en vänlig, lite sömnig (i alla fall så här års), liten vitkalkad stad med 21 kyrkor och ett antal kapell. Den gamla fiskmarknaden är ombyggt till barer och restauranger. Där fick vi en utsökt lunch på färskfångad grillad fisk innan vi vandrade vidare.

Resterna av borgen rymmer en fin lite botanisk trädgård. Där kunde vi vandra kring bland växter vi hemma bara ser i krukor men som här var betydligt större. Bland annat blommade Julstjärnorna på meterlånga stjälkar. Borgen i sig själv har en lång historia. De första murarna är neolitiska (flera tusen år före Kristus). På dessa byggde sedan Fenicier (ca 700  år före Kristus) och efter dem Romarna ett fort som Morerna sedan utvecklade mellan 800- och 1100- talen.

På hemvägen passade vi på att kika in på nybyggda IKEA butiken i Faro och hittade massa saker som vi inte hade en aning om att vi behövde…

Nu har vi varit i Lagos ett tag, i alla fall Sally. Håkan har varit i England ett par resor för att arbeta lite och Eva har varit hemma en sväng. I söndags hyrde Håkan bil och hämtade Eva på flygplatsen så nu är vi med bil en vecka.

Vår första utflykt gick till kontinentens sydvästudde, Cabo de Saao Vicente som vi rundade på väg hit. Känd för sina vackra solnedgångar. Redan Fenicier och Kartagener dyrkade solen här. Nu flockas turisterna på den höga klippan för att se solen sjunka i havet. Och visst var det vackert.

Vilken fantastisk dag på havet vi hade i går! Vi lämnade Cascais vid tiotiden i strålande solsken och sommarvärme. Strax söder om hamnen fick vi en fin ostlig till nordostlig vind som gav oss bra fart söderut. Cascais med Sintrabergen som vi besökte i går försvann sakta i aktern.

Vi seglade mestadels med vår Code 0 men fick två gånger rulla in den för att det blåste för mycket och två gånger rulla in den för att det blåste för lite. Som ni förstår varierade vinden ganska mycket i styrka men nästan inte i riktning. Ofta kunde vi hålla mellan 4 och 6 knop. I början uppemot 7 men efter lunch varierade det mellan 3 och 4.

Under andra gången för motor vände vinden till nordväst och vi kunde ganska snart rulla ut Codo 0 igen och slöra vidare i ca 5 knop på et platt, klarblått hav. Hela dagen har vi haft högsommarvärme, seglat i shorts och njutit sol från klarblå himmel. Synd att dagarna är så kort nu. Redan vid halv sju försvann solen under en knivskarp horisont. Då blev det inte lika varmt längre…

Men, vi ska inte klaga. Det blev inte så kallt under natten, som minst ca 18 grader. Och det blev en fantastisk natt. Fram till midnatt kunde vi segla i nordvästliga måttliga vindar. Det var så lugnt på havet att det gick att sova i förpiken. Halvmånen sjönk sakta mot horisonten och la en silvergata över havet. Vid midnatt dog vinden och det blev motorgång. Fantastisk stjärnhimmel med mars i öster och mareld som glittrar i svallvågorna.

I soluppgången rundar vi sydvästhörnet Cabo da São Vicente. Här får vi en lätt nordan och vi kan segla i ungefär 15 minuter innan vinden dör igen, mitt i frukosten, sedan vi kommit in under de höga klipporna. Det blir fortsatt motorgång, nu österut medan solen stiger på klarblå himmel. Vi passar på att göra vatten så att vi kan gå i hamn med fulla tankar.

Vid tolv går vi in i vår planerade vinterhamn, Marinan i Lagos på algarvekusten. Då har vi gått ca 124 sjömil från Cascais på 26 timmar. Av dessa har vi kör motor (mestadels ganska sakta för att sova gott) i 12 och seglat, ibland ganska sakta 14 timmar.

I dag har vi varit på en heldagsutflykt med buss. Vi löse var sitt endagarskort för bussarna och åkte iväg med linje 403. Den går längs kusten ut till Cabo da Roca (kontinentens västligaste udde) och sedan vidare till mytomspunna sagovärlden Sintra. Sintra var i många hundra år ”sommarställe” åt kungafamiljen och många andra med gott om pengar.

I gamla staden ligger National Palace med sina karaktäristiska två skorstenar som uppfördes på 1500-talet. Annars är de äldsta delarna betydligt tidigare och av moriskt ursprung. Ett fantastiskt slott med en fin utställning i många grandiosa salar. Inte minst taken var imponerande, t ex detta i fregattsalen.

Efter lunch vid slottet var det dags för nästa buss högre upp bland bergen. Där ligger sagoslottet Pena Palace som ”byggdes” 1839 av kung Ferdinand II. Egentligen restaurerade han och byggde om och ut ett gammalt kloster på den 500 m höga klippan. Runt slottet ligger en stor park med fina promenadvägar. Bland annat upp till bergskedjans högsta topp 528 m.ö.h. Hit gick vi och då får man denna fantastiska vy över slottet och omgivningarna med atlanten i bakgrunden.

Dagens avslutades i Cascais smala gränder med den godaste bläckfisk vi hitintills ätit.

I går fortsatte vi söderut. Fin segling med god fart från Nazare gjorde att vi bestämde oss för att fortsätta hela vägen ned till Cascais. Sedan dog vinden. Då blev det till att försöka få en uppfattning om vädret framöver. Vad vi kunde se skulle det förmodligen bli motorgång oavsett vilken dag vi gick vidare och då kunde vi ju lika gärna köra på.

Lite söder om första udden, Cabo Carcoeiro, kom det lite vind från nordväst. Vi hissade Code 0 och fick en öppen sträckbog i västnordväst 4 m/s.  Då kunde vi gå söderut med drygt fem knop och vi hoppades att vinden skulle friska i lite på eftermiddagen (sjöbris). Så blev det nu inte utan vinden dog strax ut och havet la sig spegelblankt ovanpå dyningen. Åtta timmar motorgång tog oss i alla fall till Cascais dit vi anlände i mörker vid halv nio tiden och för första gången på länge ligger vi där Marinetrafic visar oss.

Strax efter solnedgången passerade vi Cabo da Roca som är kontinentens västligaste udde. Udden är den yttersta delen av Sintrabergen med sina slott och borgar som vi hoppas besöka från Cascais. Cabo da Roca  ligger 9 grader 30 minuter väst eller ca 21,5 grader väster om vår hemmahamn i Ljungskile. Det märks att vi varit på väg ett tag nu…

I dag har vi cyklat längs den långa strandpromenaden i Cascais och njutit av sommarvärmen vi har här nere. Cascais är en ganska stor, trevlig semesterstad med mycket utländska turister med allt det för med sig. Många fina hus och mysig gammal stad.

I dag har vi haft fin segling ned till Nazare. När vi kommit ut på lite djupare vatten efter dyningarna i hamninloppet satte vi segel och kunde sedan slöra med genaker söderut. Ganska snart vrider vinden till nordlig så det blev till att skära lite för att fylla seglet i dyningen.

Efter ett tag tog vinden i från norr. Då rullade vi in genakern och satte spirad fock. Med den segelsättningen kunde vi sedan sätta kurs rakt mot hamnen med hyfsad fart. Vi la till vid segelklubbens brygga där vi blev vänligt bemötta och anvisade plats. Lite guppigt när fiskebåtarna körde förbi men annars bra hamn. Marinan som finns i vår hamnbok var inte längre igång.

Innan middag tog vi en cykeltur längs den långa stranden och sedan bergbanan upp till Sitio på klippan ovanför staden. Vi kunde därifrån se solen gå ned i havet och senare njuta en fantastisk utsikt.