Nu har vi legat några dagar på Paros i väntan på att ostvinden ska ge sig. Vi lämnade Milos i på Skärtorsdagen och fick en fin segling mellan öarna och upp till Sifnos. Kul att sträcka och kryssa ”inomskärs”. Men sista biten i motvind under Sifnos höga berg blev lite väl förvirrande med konstig sjö och väldigt växlande vindar så sista halvtimmen laddade vi batterierna.

På Sifnos låg vi sedan fyra dagar i en väldigt väl skyddad vik medan nordan blåste ordentligt stark. Som mest var det (tror vi) över 20 m/s på utsidan. Väldigt lite sjö gick in i Vathi viken men de höga bergen släppte igenom en del vindbyar som ruskade om oss. Med ankaret djup nedgrävt i sanden låg vi tryggt och säkert.

Vi pumpade upp dingen och tog några promenader i land när vädret tillät. Restaurangen längs västerut upptäcker vi sista dagen, den drevs av ett lite äldre par och verkade väldigt trevlig. Två glas vin med tilltugg kostade 3 Euro. Hade vi hittat den tidigare hade vi gärna ätit där en kväll. Håkan trotsade kylan, nu ca 16 grader i vattnet, och skrubbade botten i våtdräkt en solig dag. Påskafton firades med sill mm som sig bör.

På Annandagen lämnade vi Sifnos och fick återigen en fin seglingsdag. Sträckbog till Antiparos och sedan kryss upp i det smalnande sundet mellan Antiparos och Paros. En bit är det väldigt smalt och grunt så där körde vi. Det visade sig när vi var där att vårt Navionics sjökort stämde väldigt väl. Hade vi vetat det hade vi kanske fortsatt för segel.

Vi gick till huvudorten och färjehamnen Paroikia. Hade tur att få sista lediga platsen inne i den lilla hamnen. Vi hade nästa gett upp när en kille vinkade på oss och sa att vi skulle få plats mellan honom och grannen även om det inte riktigt såg så ut. Men har var snäll och slackade lite på sina aktertampar och sedan knödde vi oss sakta in mellan honom och en Bavaria 55:a. Nu känner vi oss ganska små och funderar lite på varför båtar är så olika breda…

Paroikia har en fin gammal stad även om den delvis är fylld av tursitbutiker. Här finns också en av de viktigaste vallfärdskyrkorna i övärlden, Ekatontapyliani, med anor från 500 talet. Egentligen tre kyrkor under samma tak, med imponerande insida. Här finns också många fina små kapell.

I dag tog vi förmiddagsbussen upp till öns högst belägna by, Lefkes som var huvudstad under den ottomanska eran. En fin liten stad med ståtlig kyrka och vindlande gränder. Därifrån vandrade vi sedan tillbaka. Man kan tro att det skulle vara nedförsbacke och det var det bitvis men även en hel del uppför då vi gick genom de centrala delarna av ön.

En fin och väl utmärkt led (nr 1) med väldigt mycket blommor längs vägen. Allt från ogräs till orkidéer. Bitvis följde vi en gammal Bysantinsk väg. Delar av den hade den gamla stensättningen kvar medan andra delar hade rasat eller var täckta av grus och sten. Vissa kortare bitar var det ganska smalt och snårigt men sammantaget en 10 km lång, fin led. Efter totalt sex timmar var vi trötta men nöjda tillbaka på båten.

Med denna naturens egna påsk bukett  vill vi önska alla en riktigt fin Påsk från vår ankarvik Vathi på Sifnos i Kykladerna.

Tillsammans med Ylva och Mats har vi nu utforskat ön i två dagar. I går blåste det rejält från norr så vi valde att hyra en bil. Vi började med att åka upp till norra sidan av ön där det vid Sarakiniko finns fantastiska klippformationer. Det känns bra att inte vara på havet när vi ser vågorna bryta mot stranden.

Klipporna här består av mycket ljus, nästan vit, sten. Denna består av tjocka lager vit diatomit och pimpsten och däremellan tunnare lager av gråare kalksten. Vind- och vattenerosion har skulpterat dessa mjuka lager i spännande former. Vi vandrar omkring länge i detta fascinerande område. Klipporna är väldigt mjuka och man har grävt ut system av grottor som vi besöker.

Vi fortsätter sedan norrut till Pollonia där vi äter en mycket god och vällagad lunch under några timmar. Lammet på restaurang Rifaki, som lagats med citron och kärlek, smakade fantastiskt. Sedan fortsätter färden mot södra delen av ön. Vulkaniska processer har producerat en rad sällsynta metaller och mineraler. Dessa resurser har utnyttjats sedan 9000 f Kr., då den neolithiska mannen hittade obsidianen.

Milos är världens viktigaste källa till perlit. Bentonit är en annan viktig produkt från ön. Tidigare utvanns mangan och svavel redan av de gamla grekerna. Vi passerar många gruvor, aktiva såväl som nedlagda och bitvis möter vi mycket tunga lastbilar på väg till väntande fartyg.

Milos påminner med sin hästskoform lite om Santorini men här är det inte en krater som kollapsat utan den stora skyddade viken är ett resultat av hur ön formades av olika vulkaner och efterföljande erosion. Från södra sidan viken kan vi se över mot hamnen (längst till höger) och Plaka med det gamla Venetianska kastellet på kullen (till vänster).

Nästa dag blir det vandring. Ylva har hittar vandringsbeskrivningar (för många av öarna, klicka här) som blir till stor hjälp. Vi börjar med att gå från Adamantas (hamnen) upp för kullarna åt väster. Efter ett tag tar vi av ned till sjöbodarna i lilla fina Skinopi. Precis som i Smögen är många nu sommarhus.

Vi går sedan upp igen och fortsätter på den gamla vägen mot Tripiti och Plaka. Hela ön verkar stå i blom med stora fält av färglade blommor.

Strax bär det av från vägen igen och vi går upp på en kulle med bedårande utsikt över viken medan vi fikar.

Sedan bär det utför ned till nästa, lite större, samling sjöbodar i Klima. Här en bild från båten. Vi ser gamla staden Plaka nedanför den mellersta kullen. På den kullen ligger det Venetianska kastellet 220 möh som vi ska gå upp till.

Vägen upp från Klima är till en början riktigt brant. En bit upp bjuds vi på fantastiska vyer. Vi kommer så till gamla (antika) Melos som var levande från ca 900 f KR till 700 e Kr. Vi passerar den gamla teatern i marmor och lite senare platsen där Venus från Milo stod.

Efter lunch i Tripiti går vi så sista biten upp genom Plaka och vidare till toppen av det gamla kastellet.

Härifrån har man mils vid utsikt över viken och omkringliggande hav. Det blir nästan närmaste vägen tillbaka ned till hamnen. Vår promenad tog totalt drygt sex timmar, vi gick 16 km och drygt 600 höjdmeter (uppåt). Vi känner oss trötta och nöjda med en fantastiskt vacker vandring. Kallt rosévin på Joyette blir en perfekt avslutning på dagen och på några fantastiskt trevliga dagar.

Efter en tidig middag lämnar vi Porto Káyio halv tre. Väl ute i viken rullar vi ut seglen och länsar sedan österut med spirad fock. Vi gör god fart i den ganska friska vinden. Det är mycket fartygstrafik som ska runda Maleas, Peloponnesos beryktade sydostudde. Det gäller att hålla utkik. Här finns inga formella fartygsleder så vi kan följa trafiken.

Strax efter nio har vi gippat runt udden och kan styra ostnordost för barbords halsar på Egeiska havet. Halvmånen lyser från klar himmel och ger tillräckligt ljus på däck när focken ska spiras på nya bogen. Vinden varierar mellan 7 och 12 m/s så vi får variera storleken på seglen lite grann. Sally gör god fart men slingrar och rullar en hel del i den ganska grova sjön så det är inte helt lätt för frivakten att sova.

När gryningen kommer har vi nått fram till Milos och kan segla in i den stora naturliga hamnen. Vi förtöjer i Adámas på Grekiskt vis med ankare och aktern till kajen i frisk sidvind och känner oss stolta. Sedan somnar vi gott. Vi har seglat drygt 100 sjömil på 16 timmar, ovanligt fort i dessa vatten. Sedan Gaeta har vi nu seglat 870 sjömil. Nu ska vi dra ned lite på tempot och njuta av övärlden.

Medan vi sover kommer Joyette med Ylva och Mats ombord. Dem har vi inte sett sedan våra äventyr på Mallorca (klicka här för länk). Det blir ett kärt återseende över några öl på kajen medan vi planerar vår vistelse på ön. Joyette är på hemväg och seglar om några dagar västerut medan vi går österut. Det känns riktigt roligt att vi fick till detta möte. ;

I går morse lämnade vi Kalamata. Vi hade tänkt kasta loss så snart det nygrädda brödet kom ombord men just då regnade det lite så vi åt frukost i ruffen. Vid halv nio kom vi i alla fall iväg. Det hade regnat röd Saharasand under gårdagen och natten så hela båten var täckt. Medan vi kör i bleke spolar och skrubbar vi i en timme innan vi är nöjda. Då har vi också fått en lätt nordan och kan länsa ut ur bukten med genacker i tilltagande vind.

Efter att vi har gippat skralnar vinden och det blir motorgång igen. Vi passar på att göra lite vatten och äta lunch. Sedan kommer utlovad tilltagande västan och vi kan göra bra fart i halvvind mot mellersta udden, Tainaro. När vi sedan ska runda udden har vi plattläns i ca 10 m/s. Vi gör åtta knop för bara genackern. Det blir ett tufft jobb att rulla in den innan vi kan gippa runt udden och styra norrut på läsidan.

Kusten här nere är väldigt karg och tämligen obebodd. Vi gissar att det blåser snålt för det mesta. Några sjömil norr om udden ligger en skyddad vik. Under antiken kallades den Psamathous, Venetianarna kallade den Porto Quaglio, ett namn som den fortfarande har men med helt annan stavning.

Hamnen har varit hem för både fiskare och pirater genom åren. Nu är det inte så många bofasta kvar. Några hotell och massa restauranger, det ligger många båtar här under sommarsäsongen. Vi ankrar vid två andra båtar på åtta meters djup. Relativt lugnt i viken men med jämna mellanrum kommer det vindbyar nedför och runt bergen.

I dag tar vi det lite lugnt. Om vind och väder blir som förväntat seglar vi i kväll över mot Milos, den första av öarna i de södra Kykladerna som vi vill besöka. Vi räknar med att det ska ta 12 – 16 timmar beroende på vindstyrka. Det klarar vi inte i dagsljus så det får bli nattsegling.

I förgår lämnade vi Katakolon vid sextiden, precis när gryning kommit så långt att vi kunde se hamnpirarna. Efter en stunds motorgång fick vi en fin västvind som sedan gav oss bra fart söderut i halvvind. Långa stunder gjorde vi runt sju knop. Härlig segling men ett ganska upprört hav.

Det gick så bra att vi fortsatte förbi den tänkta hamnen Pylos. När vi skulle gå in i sundet vid den västligaste av Peloponnesos tre uddar hade vi medvind men sjön var så oregelbunden att seglen bara slog trotts att det blåsta runt 5 m/s. Vi var tvungna att rulla in och köra motor tills vi kom i sjölä vid den gamla staden Metóni. Nu hade vi plattläns och vi testade en ny segelkombination med Code 0 och spirad fock. Det funkade alldeles utmärkt.

Vi fortsatte sedan i halvvind upp i Kalamatabukten. 25 sjömil från udden till staden och nu började en kappsegling mot klockan, eller snarare solnedgången. Vi var tvungna att ta till lite motor sista timmen och kudne tio minuter innan mörkret la sig förtöja i Kalamata Marina. Då hade vi seglat 87 sjömil på 14 timmar.

I gå eftermiddag kom regnet och det har sedan regnat från och till hela dagen i dag. Mellan regnskurarna har vi provianterat. Här finns riktigt bra supermarkets och varuhus om än på lite gångavstånd. På morgonen kan vi köpa varmt bröd av bagaren. Området är känt för sina oliver och vi har köpt jättegoda sådana samt lokal olivolja. Mellan regnskurarna tittar de imponerande bergen fram. Högsta toppen är på 2 400 möh och fortfarande delvis snöklädd.

I hamnen finns två andra svenska båtar. De har tillbringat vintern här och i kväll var de över hos oss. Riktigt roligt att få prata med svenskar igen, det har vi inte gjort sedan skidåkningen i februari.

I går blev Sally motorbåt igen. Av den utlovade västan såg vi inte mycket. Totalt kunde vi segla i en dryg timme, av de 11 timmar det tog oss att komma hit, när en regnskur passerade förbi. I övrigt var det lugnt på havet. Halvmulet med regnskurar, vi hade turen att antingen komma före eller efter dem när de drog förbi.

I dag ligger vi här bakom ett skogsklätt berg och funderar på om det verkligen blåser västan med 15 m/s på havet som prognoserna talar om. Här är det mest svag växlande vind. Men regnskurar har vi i alla fall helt enligt prognoserna, så det var nog rätt att ligga still en dag. Vi har i alla fall varit iland några kortare svängar mellan skurarna för en promenad och för att handla lite.

Katakólon är hamn för kryssningsfartyg och har tåg och bussförbindelse med Olympia. I morse kom det in ett stort fartyg som fyller upp hamnen (Sally längs med kajen till höger i bild). Hela området innan för kajen är fyllt med barer och turistbutiker och folk från fartyget. Tur att vi har eget kaffe för här kostar det dubbelt mot vad det brukar.

I dag har vi varit på skogspromenad och bergsklättring. Vi gick upp till den antika staden Same som blomstrade från 500 f Kr till 200 e Kr. Staden byggdes på två kullar ovanför viken och det var en ordentlig uppförsbacke att komma dit. Bergen här är lummigt gröna och vi gick en slingrande skogsstig upp till den mindre kullen Agioi Fanentes. Här användes under bysantinsk tid de gamla stadsmurarna och tornet till väggar mm i ett stort kloster.

Därifrån går vi landsvägen till huvudkullen. Från den ser man branten vi gick upp till klostret.

Det är inte mycket kvar av den gamla staden men en fantastisk utsikt över sundet och omgivningarna. Man kan förstå att man valde att bygga här.

Det ska gå en stig ned igen men vi hittar den inte. Vi ger upp och börjar gå landsvägen nedåt i stället. Som tur är får vi lift med en tysk journalist för vägen visar sig vara lång och ganska tråkig. Väl nere kommer ett par ungdomar som vi träffat längs vägen och hejar. Det blir fika i sittbrunnen med detta trevliga läkarpar från Hamburg som var väldigt nyfikna på hur det var att leva på en båt.

I onsdags gick vi norrut, det var inte vår plan men dåligt väder var på väg igen med regn och kraftiga sydvindar. Då finns det inga hamnar längs vår väg söderut som ger skydd. Nu ligger vi på ostsidan Kefallenia, i sundet mot Itháka. Det har regnat ihållande i snart ett dygn men vi har varit skyddade frånvinden. Sàmi är en fin liten by som också är färjeläge, men färjorna lägger till utanför hamnen så de stör oss inte.

I torsdags gav vi oss av för att titta på den berömda grottsjön Mellisani. Vi vandrade längs en vacker strand några kilometer innan vi gick upp en bit till grottan. På vägen passerade vi ett litet bryggeri. Det var stängt så vi pratade med tjejen i butiken bredvid. Då hon förstod att vi ville smaka gick hon ned till bryggaren och kom strax tillbaka med två flaskor pilsner som vi fick som smakprov. Grottan var stängd. Så här i lågsäsong bara några dagar i veckan. Det blev till att gå tillbaka igen efter var sin pilsner i solen. Vi fick i alla fall en trevlig promenad.

I går gick vi iväg igen efter morgonregn och förmiddagsfika. Det såg ut att bli uppehåll ett tag. Grottan var öppen och vi fick en fin tur på sjön med roddbåt och guide. Grottsjön består av två delar. I delen första delen ramlade taket ned för ca 5 000 år sedan. Med en smal passage kommer man in i den andra delen som fortfarande har ett flera meter tjockt tak. Båda grottorna bildades för ca 20 000 år sedan och i den inre fanns det imponerande stalaktiter och stalagmiter. Där har man också dyrkat Pan några hundra år före Kristus.

Vattnet till grottan kommer genom en 20 km lång underjordisk flod och fortsätter sedan under jorden nästan ned till vattnet. Dykare kan ta sig 500 meter uppströms men utloppet är för trångt. Däremot har fiskar som multe och ål tagit sig upp till sjön där de nu lever. Vattnet är lite bräckt och kristallklart, vi kunde se botten på över 30 meters djup.

Strax innan vi var tillbaka på båten kom regnet. Nu hoppas vi på en stunds uppehåll i eftermiddag. Det blir lite långtråkigt när man inte kan gå utanför sittbrunnstältet.