Det är långt mellan hamnarna längs den kust vi nu följer. När vi lämnade Tropea i gryningen hade vi 52 sjömil till nästa bra hamn. Inte nog med det, det visar sig också vara en dryg knops motström. Inte mycket vind så det blir att motorsegla efter bästa förmåga. Kortare stunder kan vi segla med Code 0. Men det blir inte tillräckligt med vind så motorn får snart komma till heders igen

Efter lunch kommer en sjöbris som växer sig stark nog att ge fart utan motorhjälp. Samtidigt vänder strömmen och vi kan göra acceptabel fart. Tänk sådan skillnad en knops ström gör. I lätt vind seglar vi mellan tre och i bästa fall fyra knop. Har vi då en knops medström närmar vi oss målet med uppemot fem knop vilket är OK. Har vi strömmen emot tar det 20 timmar att segla 50 sjömil och så länge är det inte ljust.

Havet har varit öde i dag. VI passerade några morgontidiga killar som var ute och fiskade utanför hamnpiren i morse strax före sju. Sedan dröjde det till halv fem innan vi siktade två segelbåtar i fjärran.

Efter en fin segling några timmar runt eftermiddagsfikat dör vinden ut igen och det blir till att köra sista timmen in till hamnen. Vi har sakta närmat oss den höga Calabriska kusten och kan sitta och titta på imponerande motorvägsbyggen, bergsbyar och gamla vulkaner.

Så helt plötsligt kommer det över 10 m/s ur en dalgång. Det blåser i mindre än tio minuter. Lurigt att segla längs en kust med över 1 000 m höga berg. Till slut kommer vi i alla fall i hamn och kan förtöja. En ganska tråkig hamn långt från staden men OK att övernatta i och så här års rimligt pris.

I går lämnade vi Vulcano i gryningen för att segla över till fastlandet. Nu blev det inte så mycket segla då det var bleke fram till elvatiden. Sedan kom den förutspådda sydvinden och vi kunde i några timmar segla med sträckbog med Code 0 i runt fyra knop. Hade det inte varit för en mycket oregelbunden och otrevlig sjö kunde det varit en behaglig segling i solskenet.

Här, rakt ovanför Messinasundet, seglar vi också in i sett stort område med stockar, grenar och vass. Det har förmodligen spolats ut ur någon flod i regnet som var för några dagar sedan. En stund efter slalomseglingen avslutats friskar vinden i, det var det ingen prognos som sa. Vi rullar raskt in Code 0 när sjön börjar gå upp i den och efter ett tag rullar vi även in ett rev i storseglet. Sedan blir det åka av. Mellan sju och åtta knop med vinden strax för om tvärs och växande väldigt oregelbunden sjö.

Så småningom kommer vi in under Capo Vaticano, ett passande namn på slutet av gudarnas kust. Där får vi lä från sjö och vind sista biten in till Tropea. Tropea grundades på romartiden och ligger på en klippa som reser sig lodrätt ovanför stranden. Marinan är relativt ny och fin men också dyr i högsäsong. Nu betalar vi mera rimliga €40.

Vi räknar 194 trappsteg när vi går den ganska branta och slingrande trappan upp för klippan till staden. Vi kommer in i den historiska delen med smala gator och trånga gränder. Här är ganska slitet på sina ställen men vi hittar också fina små torg och mycket restauranger.

Regionen runt Tropea är känd för sin rödlök. Så till den milda grad att ”cipolla di Tropea” (lök från Tropea) har blivit en allmän benämning på rödlök i Italien. På hamnkontoret sa man att kartorna över staden tog slut i augusti men på turistbyrån finns det fortfarande gott om dem. Kanske är 100 m höjdskillnad ett oöverstigligt problem? Med lite vägvisning från turistbyrån hittar vi till en riktigt bra marknad.

Med välfylld ryggsäck och några plastkassar vandrar vi sedan ned genom staden. Nerifrån ser husen ut att ligga tätt ihop men där uppe kan man hitta flera ”gluggar” med fin utsikt. Bl a över slottet Santa Maria Dell’Isola.

Vi går tillbaka upp i staden i kvällningen. Ser solen gå ned i havet och tar ett glas vin på en bar. När vi kommer ned för trapporna ligger Trattoria il Vagabondo på höger sida. Vi går in och får fantastisk, hemlagad och genuin mat i väl tilltagna portioner med en liter vin och två limincello efteråt för bara $38 – gå dit om ni kommer hit.

I förgår lämnade vi Cabo d’Orlando efter frukost och lite bestyr. Vi får en fin sträckbog upp mot Vulcano. Halvvägs dit vill vi ta lite bilder men vi hittar ingen kamera, och inga solglasögon heller. Efter mycket funderande kommer vi fram till att vi måste ha missat detta när vi tömde bilen i mörkret kvällen innan.

Vi ringer marinan och de hjälper oss att titta i bilen (som tur är står den kvar hos dem) och vist, där ligger allt vi saknar. Det blir till att vända tillbaka igen och väl framme är klockan över tre och då är det försent att gå någonstans. Det blir en natt till med ganska hög hamnavgift (€74). Vi tröstar oss med att det hade varit ännu dyrare att behöva köpa nya grejer.

I går kommer vi så iväg. Lite svagare vindar än dagen innan och lite mer emot men vi kan ändå segla några timmar innan motorn får komma till heders. Vädret är höstlikt, om än varmt, med klar luft och vi ser alla de Lipariska öarna. Denna gång kommer vi på andra sidan när vi närmar oss Vulcano från sydväst och får uppleva nya fina vyer av den dramatiska kusten.

Härligt att kunna ankra igen. Vi blir liggandes en dag i den vackra viken på västsidan (samma som sist).

Vi simmar i det fortfarande riktigt varma vattnet och skrubbar lite på botten. Den har klarat sig fantastiskt bra och är fortfarande helt ren sedan vi jobbade med den efter Rom. Det enda problemet vi har är en hård sandpappersliknande beläggning på de ställen som låg mest i solen i kanalen i Fiumicino. Det krävs en hel del slipande och lite sickel för att få bort den så vi orkar bara ta en liten bit i taget. Men, det verkar som den sakta försvinner även utan hjälp och det känns inte som den bromsar farten. Men den är inte så vacker och vi är lite oroliga att det ska börja växa på den när vi lägger oss stilla över vintern.

I dag har vi hyrt bil för att se oss om lite på Sicilien. Vid niotiden lämnar vi hamnen och kör västerut mot Palermo, ca 15 mil bort. Vi tar av upp i bergen vid Palermo och besöker katedralen i Monreale. Den byggdes i slutet av 1100 talet och anses vara ett fint exempel på normandisk stil. Katedralen har fantastiska mosaiker och man uppskattar att ca 2 200 kg bladguld gått åt till mosaiker och dekorationer.

Alltid lika gott med en fika på torget.

VI hade egentligen tänkt titta på Palermo också men storstad känns inte så lockande. I stället kör vi österut via lite omvägar till, Cefalù där stannar vi för att titta på den fina gamla staden. Ett go-cart race pågår under dagen och ibland hör vi de ilskna små motorerna fara runt som arga bin. Cefalù gamla stad är känd sedan 400 år f Kr. Den har en välbevarad stadskärna med ett rutnät av smala gator och gränder nedanför den berömda normandiska katedralen, påbörjad redan 1131.

Turen avslutas med en riktig höjdare. Vi kör upp till San Mauro Castelverde som ligger på toppen av ett berg, ca 1 000 m ö h. En slingrad väg, visserligen ganska bred men i uselt skick, tar oss sakta uppåt. På vägen passerar vi nedanför Castelbuono, en annan bergsstad som vi sett på väg mot Palermo på morgonen. Det var dit vi hade tänkt oss men så blev det inte.

Väl uppe i San Mauro Castelverde parkerar vi bilen vid torget och tar oss en promenad upp genom gränder och prång. Milsvid utsikt över nejden åt alla håll när vi kan titta ut mellan husen. Inga rimliga alternativ till vägar så vi får köra samma väg ned som vi kom upp.

Fortsätter sedan kustvägen tillbaka. Hittar en bra butik så vi kan proviantera. Nöjda med dagen är vi tillbaka vid båten vid åttatiden, då är det kolsvart.

Natten i Reggio Calabria blev som tur var lugn efter kvällens busväder. På morgonen har vi, som dagen innan, blandade prognoser med varierande vindar och väldigt olika åsikter om hur länge och när det skulle regna. Vi tittade ut och det såg bra ut så vi lämnar hamnen strax efter tio.

Vi får en härlig halvvindsbog tvärs över Messinasundet. En frisk sydvind ger oss stundtals över åtta knop – härlig segling. Norra delen av sundet har trafikseparation. Vi har därför att välja på att korsa antingen innan eller efter denna. Då det var sydgående ström när vi startade valde vi att korsa först. Vi viste också från nedseglingen att det var en hel del bakströmmar på västra sidan som vi ville utnyttja.

Styv bris från syd gav oss sedan läns med god fart upp genom sundet, sällan under sju och stundtals över åtta knop. Ett tag tog vinden i så vi vick reva storseglet. Vi gippar runt Siciliens nordostudde och får sedan en ny härlig halvvindsbog västerut. Så här långt har det gått mycket snabbare än förväntat och vi börjar titta på att segla längre än till Milazzo vi planerat.

Vi bestämmer oss för att segla hela vägen till Cabo d’Orlando och ringer för säkerhets skull och kollar att det finns plats och att de har bemanning hela kvällen om vi skulle bli sena. Dit hade vi egentligen tänkt segla nästa dag men då är prognosen svaga och växlande vindar. Det känns inte så lockande att köra motor en hel dag. Så vi rundar Cabo Milazzo och seglar på, även om det betyder att vi kommer att komma fram när det blivit mörkt. Det blir ju mörkt så tidigt nu när det är höst. Redan vid sju är det dags att tända lanternorna.

Vi kan konstatera att de prognoser som spådde regn mest hela dagen har haft fel. Vi har inte fått en droppe på oss och solsken nu och då under dagen. Kvällen blir fin med uppklarnande och god sikt. Vi ser alla de Lipaeriska öarna norr om oss när vi seglar längs kusten. Vi kommer in i Marina Cabo d’Orlando vid åttatiden efter en härlig dag på havet med fin segling för en gångs skull. Vi har bara kört sista timmen, som vanligt dog vinden ut i solnedgången. Att vi kom in under höga berg bidrog säkert också.

I dag har det varit en lugn dag med tvätt och lite administration. På eftermiddagen tar vi en cykeltur (gratis att låna i marinan) längs kusten till själva staden. Det tar ett tag innan vi hittar fram till centrum men där är det liv och rörelse denna lördagseftermiddag. Vi kommer lagom hem till det blir mörkt och en trevlig och ganska lång kväll tillbringas sedan hos Merete och Per-Olav på norska Marecat tillsamman med deras belgiska båtgrannar Lieve och Luc.

I går regnade det, det var som om hela himlen öppnade sig. Vi fick en liten stund med uppehåll vid elvatiden och då smet vi iland till favoritfiket. Strax efter det att vi var tillbaka på båten satte det igång igen. Inte förrän framåt sex blev det bättre igen. Vi tittar i väderprognoserna och de spår mer eller mindre kontinuerligt regn i ett dygn till.

Men, strax innan solnedgången var himlen blå och sedan var det uppehåll hela natten. Vi vaknar till en solig morgon och funderar på vad som hände. Vi kanske skulle segla tänker vi och kollar prognoser. Vi tittat på minst fyra olika och ser allt från västliga till ostliga vindar och allt från uppehåll till en hel del regn. Så vi tittar ut i stället och det ser bra ut.

Vi tankar diesel, det går åt en hel del i dessa vindfattiga vatten, och lämnar sedan Riposto vid tiotiden. Kraftig dyning och en mycket svag västan möter oss när vi kommer ut. Det blir motorgång med storseglet uppe för att stötta lite. Vi passar på att göra vatten och funderar på vart vi ska gå.

Det kommer en regnskur vid middagstid och med den vind. Äntligen kan vi segla med bra fart – i tio minuter. Sedan upphör först regnet och strax därefter skralnar vinden igen. Tillbaka till svaga vindar, nu från ost, kör vi vidare norrut.

Havet är fullt av skräp. En del har nog runnit ut med floder och bäckar efter regnet men vi ser också skrämmande mycket plast. Någon har förmodligen tappat en däckslast med 4*4” för de dyker upp med oregelbundna mellanrum. Oftast ser vi dem och kan styra undan men vi missar en som vi kör rakt på. Hoppas det inte var spik i, vi får simma och kolla nästa gång vi ankrar.

På eftermiddagen får vi lite vind och kan segla några timmar. Det börjar se mörkt ut på himmelen när vi kommer upp i Messinasundet så vi bestämmer oss att gå in till Reggio Calabria då nästa hamn ligger en bra bit norrut. Inne i hamnen möts vi av två olika marinakillar som försöker locka in oss. Vi får att bra pris från marinan längst söderut, €25 för en natt, och slår till. Det känns också bäst att ligga i det hörnet då en del prognoser pratat om friska sydvindar i samband med regnskurar.

Helt OK marina i en lite stökig stad med färjetrafik och lite skvalp. Inget ställe man ligger länge på men ett praktiskt stopp längs en sträcka med få hamnar. Vi ligger bredvid en engelsk båt på väg söderut. Då vi senare på kvällen utbyter erfarenheter över ett glas vin kommer en kraftig regnskur med friska sydostvindar, upp till 20 M/s. Det varar inte så länge men båtarna far omkring ordentligt och vi stöter i pontonen med aktern innan vi får sträckt upp mooringlinan i fören. Vinden vrider sedan hela kompassen runt medan den sakta avtar.

I går vände vi på allvar norrut igen. Vi började i gryning då prognosen var för avtagande vindar och regn framåt eftermiddagen. Efter lite osäker start med svaga växlande vindar får vi så småningom en fin västnordvästlig vind och vi kan sträcka norrut.

Vinden varierar inte så mycket i riktning men ganska mycket i styrka. Med lite slack i skoten seglar vi med bra fart norrut i en vind som långsamt vrider med. Om vi minns rätt så rullade vi ut Code 0 fyra gånger när vinden avtog men vi rullade också in ett rev i storseglet lika många gånger då vi stundtals hade mer är tolv sekundmeter.

Vi hade först tänkt att gå till Catania men då vi gjorde god fart fortsatte vi upp till Ripost dit vi kom vid tvåtiden. Vi hade haft tur och inte fått något regn på oss men på eftermiddagen kom det. Mellan skurarna fick vi handlat lite färsk svärdfisk till middag och vi hade tillfälle att ta ett glas vin på WAL.

Sara och Daniel lämnar oss i morgon för att ta tåget till Rom. Det har varit väldigt trevligt att ha dem ombord, synd bara att vädret inte riktigt tillät den segling vi hoppats på.

Seglingen ned i går blev omväxlande. Vi började strax före sju med motorgång och ser solens förta strålar lysa på Etnas slutningar. Försökte en stund medsträckbog med Code 0 sedan motorgång igen. Nytt försök att segla sträckbog med Code 0, denna gång höll det en dryg timme och stundtals med riktigt bra fart. Sedan motorgång igen innan vinden kom – från syd. Fin kryss sista timmarna ned till Syrakusa dit vi kom vid fyra tiden.

I Syrakusa blåste det rejält med 10 m/s i byarna. Men vi lyckades backa in på en bra plats på insidan av marinans vågbrytande pontonen. Vi fick hjälp av grannbåten, trevliga Österrikare som vi sedan tog ett glas vin med. Vi började laga middag till ungdomarna som skulle komma med tåget vid åtta tiden men efter en stund ringde de och sa att första tåget var försenat och de hade missat sitt byte. De skulle inte komma förrän sent så storkoket avrundades medan korven och potatismoset lagades till.

I morse vaknade vi till en vindstilla och solig morgon. Efter frukost begav vi oss upp i gamla staden. Göteborg ska snart fira 400 års jubileum. Här har man nyss firat 2 750 års jubileum. Redan de gamla grekerna… Faktum är att under antiken tävlade Syrakusa med Aten om vilken som skulle vara den viktigaste staden. Som ständig tvåa gjorde man så småningom uppror, men det är en annan historia.

I katedralen bor Santa Lucia – i form av en silverstaty och eget kapell. Ingången är mellan två pelare från det grekiska tempel som byggdes ca 500 f Kr och som fortfarande utgör en del av katedralens väggar. En imponerande byggnad. Gott kaffe hittade vi på en av gatorna och stor spännande marknad med fisk och grönt fanns också att bese.

Efter lunch på pizza kände vi oss laddade för att segla vidare söderut. Prognosen sa sydväst vridande till väst så det borde funka. När vi seglade ut hade vi nordost och stundtals lagom mycket. Men, när vi skulle runda udden och styra söderut var havet som besatt, eller ”confused” som våra engelska vänner skulle sagt. Kort krabb och mycket oregelbunden sjö gjorde all segling i den lätta vinden omöjlig. Det blev motorgång ett tag innan vi bestämde att det här inte var roligt.

Vi vänder tillbaka till Arkimedes stad Syrakusa och det går faktiskt att segla en stund igen innan vi ankrar i viken. Det, ankra alltså, kan man inte göra hur som helst. Man måste fråga först genom att ropa upp hamnkaptenens kontor som sedan anvisar plats. Vi brukar inte ha problem med fäste men i dag gick det inte på första försöket. Det visar sig när ankaret kommer upp igen att det fastnat med spetsen i ett nät. Efter lite besvär kan vi kroka loss nätet och göra ett nytt försök på annat ställe. Då biter det och vi kan slå oss till ro. Nu blåser sydvästen – upp till 10 m/s i dag igen. Men det går att bada och framåt kvällen lugnar det sig.

Riposto har varit en intressant upplevelse. Första intrycket var att det var en överprisad marina i en sliten liten stad utan restauranger och barer. Men vi såg en fin marknad för både fisk och grönt nere vid hamnen. Allt eftersom vi sedan sett oss omkring har intrycket ändrats. Vi har upptäckten en hel del pärlor och lärt känna staden charm.

Här finns flera morgontidiga bagare och vi har fått färskt frukostbröd alla dagar. A’Matticana är favoritfiket för förmiddagskaffe. Det ligger i en lugn hörna ovanför saluhallen, där kan man inte bara få bra kaffe till rimligt pris utan även hemmagjord ”granite” en slags fruktsorbet – jättegott.

En annan favorit är WAL där Daniel Maltese, i ett litet rosa hus mitt emot varvet, serverar gott vin och spännande tilltugg på eftermiddagen. Man betalar sex Eur för ett rejält glas riktigt gott vin som han med stolthet presenterar. Med det följer 3-4 olika små tilltugg. En upplevelse man inte får missa. Han säljer även vin och delikatesser. Vi köpte en spännande blåmögelost med kakaopulver som nu ligger och väntar på ett lämpligt tillfälle.

En sak som vi inte gjort är att ta den smalspåriga järnvägen som går runt Etna hela vägen till Catania. En upplevelse enligt en belgisk seglare vi träffade mot slutet av vår tid här. Han rekommenderade att åka upp till Randazzo, en gammal medeltida stad  på nordsidan tna. Resten av resan var tydligen inte lika rolug, mer som ett förortståg.

Det blev några gungiga dagar som vi befarat men vi har legat bra i hamnen. Värre har de varit för de stora motorbåtarna på utsidan den inre piren. De har gungat ordentligt av inbäringen. Vi har mest åkt omkring och ryckt i våra tampar i sjön som dragit in. Vi har tampar med gummidämpare, här har vi använt dubbla tampar på var sida, för att jämna ut rycken. Nackdelen med gummidämpare är att de fjädrar tillbaka och ibland har vi intrycket att de förstärker båtens rörelser. Fördelen är att det inte rycker så hårt och det blir lättare att sova lugnt.

Det känns som det lugnat sig nu i kväll när vi kommer tillbaka efter en spännande middag på Trattorian Marricriu. Där har vi fått smaka Siciliansk mat. Som vanligt lite för mycket men väljer man menyn så får man kämpa på. Sex ”små” förrätter, pasta, huvudrätt och dessert. Pastan var intressant, hemmagjord var den och såsen var gjord på småfisk och druvor och i stället för ost var det ströbröd på toppen.

Nu lämnar vi, om det går som tänkt, tidigt i morgon för att fortsätta söderut. Skönt att komma iväg men samtidigt, som alltid när man lämnar ett ställe där man trivts, lite saknad. Vi han ju inte allt vi skulle velat göra, men vi fick upplevt en hel del.

I tisdags kväll fick vi besök av Sara och Daniel som ska vara här nere ett par veckor. Dels hos oss och dels på egna äventyr. Efter att ha kommit till ro och tittat lite på Riposto i går, bokade vi en bil för i dag.

Man kan säga att vi har både tur och otur med vädret. En tropisk storm håller på att bildas öster om oss och i vissa prognoser kommer den hit med kulingvindar, hög sjö och regn under fredagen. Inte det bästa för att segla med gäster så vi räknar med att ligga kvar tills vinden skralnat och sjön lagt sig framåt söndag. Sara och Daniel tar under tiden en utflykt på egen hand med tåg mot Palermo tidigt i morgon.

Just i dag har det blåst en frisk nordan och för en gångs skull har vi haft en dag med klart väder = tur. Inte ett moln runt Etna när vi tittar mot toppen under frukosten. Vid elvatiden klämmer vi in oss i vår lilla Ford Ka och kör upp längs berget. Fika på vägen. Det är kul med dessa fina små fik som man hittar lite här och trotts att byarna ser väldigt slitna och nedgångna ut.

Vägen fortsätter uppåt, uppåt, uppåt… Till slut är vi uppe bland lavafälten och på ca 1 900 möh ser vi liftstationen och en stor och välfylld parkering. Det var inte bara vi som tyckte det var en bra dag att åka hit. Med en enklare lunch i ryggsäcken tar vi en promenad uppåt. Det är soligt men ganska kallt i vinden, nästan så man längtar efter mössa och vantar.

Vi vandrar upp till en liten sidokrater, ca 100 meters stigning och går sedan runt denna. Hade tänkt fika på toppen men det blåser kallt så vi går ned en bit och hittar en plats med lite lä. Åter i bilen kör vi en annan väg nedför berget som tar oss genom några byar längs kanten av naturskyddsområdet kring vulkanen och norrut till vindistriktet Etna.

Vi besöker familjens Scilios vingård i Galfina dalen. Där träffar vi frun i huset som är från Malta som guidar oss runt gården på drottningens tydliga engelska. De producerar närmare 100 000 flaskor om året av sina ekologiska viner. Vi får en trevlig tur och får se vingårdar och vinframställning och bjuds vindruvor i klasar att smaka. Sedan blir det provning och lite handlat. Riktigt bra viner men prissatta därefter.

Sista turen för dagen går till gamla fina staden Taormina som vi seglade förbi härförleden. Fin stad med fantastisk utsikt över Messinasundet men väldigt turistiskt. Som på så många andra ställen har staden en brokig historia:

Den var ursprungligen en sikelisk bosättning som erövrades av kartagerna 396 f.Kr. Den tillföll Rom 212 f.Kr och fick då det latinska namnet Tauromenium. Från antiken finns välbevarade lämningar av bl a en teater som till stor besvikelse var stängd när vi kom dit. Staden blev så småningom biskopssäte men intogs 902 av saracener, som döpte om staden till Almoezia och styrde den till år 1079. Efter detta följde en period av tyskt styre på Sicilien. Sedan följde aragoniskt och spanskt styre som varade fram till 1713 då styret gick över till Savojen, sedan Österrike och sedan Spanien igen fram till 3 augusti 1860 då staden intogs av Italien.

Väl tillbaka i hamnen blev det en jättegod pizzza – på puben.