I morse stod klockan på sex och vi lämnade kajen vid halv sju då det börjat ljusna. Vi hade drygt 16 sjömil till kanalen och ville kunna gå igenom i rimlig tid så att vi han segla ut en bit i Korintviken innan kvällen. Kör motor en bit och börjar sedan segla när vi kommer ut runt första udden.

Det ser ut att bli stick i stäv i dag igen men vinden vrider sakta så att vi i slutändan kan sträcka med god fart åt rätt håll. En tio minuters kortvända för en liten ö som låg i vägen var allt som behövdes. När vi närmar oss ser vi båtar som väntar för att gå igenom. Kanalen är så smal att man går i konvoj åt ett håll i taget.

Vi får vänta tio minuter på att konvojen ska gå innan vi kan gå in till kajen och betala. Korintkanalen är nog bland de dyraste kanalerna i världen. Vi får betala nästan 2 000 kr för att gå de drygt tre sjömilen. Men det är en upplevelse och vi får segla i nya vatten jämfört med om vi skulle gått tillbaka runt Peloponnesos.

Tyvärr blir vår väntan lång innan vi får gå igenom. Först tre timmar efter vi kom fram kommer vi i väg. Kanalen är en upplevelse och en milstolpe på vår segling som vi sett fram emot. Imponerande att skära nästan 90 meter ned i berget på 1800 talet för att skapa denna genväg. Kanalen invigdes 1893 och kortade då resan mellan Pireus och Italien med 170 sjömil. Den är helt rak så man ser från ena till andra sidan.

När vi lämnar kanalen försöker vi segla men vinden är så varierande både i riktning och styrka att vi ger upp. I stället blir det motorgång och lunch till udden Meankavi som delar östra Korintviken i en södra del (med kanalen) och en norra del. Den norra delen lockar lite då vi räknar med att få båtar går dit.

Efter att ha rundat udden seglar vi i svaga vindar nordost in i norra viken. Här ligger Alkionidhes öarna mitt i viken. Där fanns tidigare ett kloster men nu är de i stort sett obebodda. När vi närmar oss öarna möter en frisk nordost, återigen med mycket varierande styrka och riktning så vi ger upp och kör upp till Zoodhokos, en av öarna, där vi ankrar i bra sandbotten. Då blåser det över 10 m/s och ankringsplatsen känns lite utsatt men ankaret sitter bra i sand.

Vi bestämmer oss för att stanna när vi ser i väderprognoserna att vinden ska falna till natten. Här ligger vi ensamma utanför en fin strand i en fantastisk omgivning med höga berg längs Korintvikens stränder.

I dag hade vi frisk vind stick i stäv. Det blev ny kryss med revad stor och fock. Efter en timme ungefär avtar vinden och vi kan rulla ut och segla med fullt ställ. Vi ska börja med att gå ca 10 sjömil norrut för att runda halvön Methanon.  När vi väl gör det och seglat tio minuter med lite slack i skoten vrider vinden på väst och det blir till att kryssa igen, nu i avtagande vind.

Sista biten mot dagens hamn, Korfos, är det nästan bleke så vi kör. Korfos är den hamn som ligger närmast Korintkanalen, 16 sjömil bort. Vi tänker oss att gå igenom i morgon. Här förtöjer vi med aktern mot kaj utanför Papa Georges restaurang. Gratis plats om man äter, vilket vi gör. Gott och rimliga priser.

I går lämnade vi Porto Helio för att ”segla tillbaka”. Det blev en lång och bitvis hård kryss mot frisk nordost. Med revad stor och fock gick vi bra och ganska torrt men vist stänkte det en del när vinden tog i i byarna. Vi hittar en genväg, ja egentligen ser vi katamaranfärjan sticka in mellan två öar, så att vi kan falla av mot Poroskanalen tidigare än vad vi först trott.

Det kändes skönt att få slacka lite i skoten och forsa fram med 7-8 knop i halvvind. Som väntat lugnar sig både sjö och vind när vi närmar oss den smala kanalen vid Poros.

Vi rullar in och kör sista biten förbi den fina gamla staden till en ankarplats väster om den gamla flottbasen. Där har vi legat bra i natt och under dagen även om en mindre Österikisk båt kom lite väl nära när vinden vände i morse. Förmodligen har de inte lika mycket kätting ute som vi har.

Vi tog en tur i land till den fina staden på eftermiddagen. Hela staden var strömlös efter en tragisk helikopterolycka. En helikopter hade kört in i elledningarna och tre personer omkommit. Förmodligen tar det flera dagar att reparera och krögarna var lite ledsna. Men när vi var där var vinet fortfarande kallt i kylen.

I går hade vi planerat att segla ut lite i de östligaste Kykladena. Men vid frukost kunde vi konstatera att det skulle blåsa rejält där ute. Då tänkte vi att vi seglar söder ut i stället, varför inte till Poros. Så vi sätter segel, revad stor och forck, slör och 7 knop över grund. Det här går ju bra tänkte vi. Ligger inte Wilma kvar i Porto Helio?. Dit är det ju bara 55 sjömil.

Så börjar en SMS korrespondens och jo, Wilma ligger kvar. Vi lägger raskt om kursen till något mer östlig. Sedan minskar vinden. Revet i storen skakas ut och strax rullar vi ut Code 0. Men vinden fortsätter falna och helt plötsligt säger datorn att vi ska komma fram kl 22 i stället för 18. Då kan det ju inte bli middag med Wilma. Sedan ännu mindre vind och motorsegling i 4 timmar medan vi gör vatten till full tank.

Strax norr om Hydra kommer så sjöbrisen och vi kan göra 6 knop för segel. Nu ser det ut som om vi skulle vara framme vid 19 tiden – det kan bli middag. Sedan seglar vi hela vägen ner. Ett tag i så mycket vind att vi får ta in ett rev. Sträckbog och god fart. Strax efter halv sju kan vi lägga ankar i de stora viken efter 10,5 timmar och 52 sjömil.

Vid halv åtta kommer Wilma med tacosalad och vi får en trevlig kväll (som vanligt). I dag har vi legat kvar. Varit i land och fikat och bytt böcker med andra Svenskbåtar. Klicka här för att läsa Wilmas version.

Trotts söndag har vi lyckats handla allt som stod på handlarlistan och har nu proviant för en vecka framöver. Här träffar vi också Ulf och Kristina som har lämnat seglarlivet för att ståndsmässig åka omkring i en 80 fots motorbåt. Vi har tidigare tyckt att det varit gott om utrymme hos våra vänner med katamaraner…

I går seglade vi nästan skärgårdssegling. Vi följde Evias sydostkust och seglade innanför de flesta öar och skär längs kusten. Det började med plattläns för bara Code 0 och ett antal gippar. Sedan vrider vinden mot nordost och det blir slör och till och med sträckbog en kortare bit. Vid det laget har vi byiga fallvindar upp till nästan kulingstyrka och seglar för revad stor och fock.

Det gick undan med vind och ström så redan vid tvåtiden ankrar vi i den fina viken Vasilikoviken på södra Megalonisos med en stor och ren sandbotten. Så bra ankarbotten har vi inte haft på länge. Det låg ganska många båtar i viken men längst in på drygt fyra meters vatten fanns det platts för oss.

Riktigt kraftiga vindbyar på eftermiddagen och fram emot kvällen en hel del sjö som gör vår tillvaro lite obekväm. I skymningen ser vi en svensk båt segla in i viken. Det är Tommy som vi inte sett sedan Portugal för snart två år sedan. Vi ror över och hejar på honom och pratar en stund. Den ganska höga sjön som stundtals kommer in i viken gör att vi inte vill gå iland med dingen så det blir inte några kort. Klicka här för att se och läsa om vännerna på Wilmas besök i våras.

I morse seglade vi vidare efter en natt som varit förvånansvärt lugn. Gode fart i slör med Code 0 och storsegel i mellan 7 och 8 knop. Efter några timmar vrider vinden som vanligt mer på ost och det blir läns. Då måste vi rulla in storseglet för att Code 0 ska fylla. Vi har kommit fram till att detta ändå är snabbare än stor och fock.

Vid lunchtid kan vi ankra i fin sandbotten under kap Soumion. Där står Poseidons tempel högt upp på udden och har gjort så i snart 2 500 år. I alla tider har sjöfarare här sökt lä för vinden och inväntat bra väder för vidare seglats ut i Egeiska havet. Inte konstigt att man då tagit sig upp på den ca 70 m höga klippan för att se ut över havet och för att be gudarna om hjälp.

Poseidontemplet, som byggdes 440 f Kr, står fortfarande kvar med flera av sina kolonner. Det är en imponerande syn från sittbrunnen. Naturligtvis går vi upp. Betalar gladeligen de 8 € per pers det kostar för att gå in på tempelområdet. Även vi sänder en tanke till Poseidon om hjälp på färden för oss och våra seglarvänner.

Nu har vi tagit oss en bra bit söderut och ligger i inloppet till Atenviken. Så här har vi seglat under de dryga tre veckor som gått sedan Halkidiki:

Natten till i går kom vi så till slut igenom bron i Chalkida. Strax efter två på natten öppnades den och vid tretiden hade vi ankrat på södra sidan och kunde till slut gå och lägga oss.

Inte långt därefter vaknar vi av att det luktar brandrök. En stor skogsbrand har blossat upp på centrala Evia några mil norr om oss. Vi klarar oss ganska bra men på förmiddagen faller en del sot på båten. Efter några korta ärenden på stan kan vi ge oss av söderut och bort från brandröken.

Frisk nordostlig vind ger bra fart med revat storsegel och fock. När vi kommer ut på lite öppnare vatten och kan skära upp lite får vi ge upp kampen mot den stora franska aluminiumbåt som jagat oss under en timme. När vi sedan kommer in under de höga bergen dör vinden och börjar variera i riktning. Ömsom motor, ömsom kryss tills den stabiliserar sig kring ost och senare nordost.

När vi närmar oss vår hamn blåser det upp till kuling i byarna och vi gör god fart på sträckbogen för bara revat storsegel. Sedan kör vi rakt mot vinden in i vår ankarvik. Det märks när det blåser friskt emot att det är mer driv i den nya propellern än vad det någonsin var i den gamla.

I dag har vi legat still här i den fina och skyddade lilla viken vid Bouffalo (Voufalo). Vi har fått hjälp av en av tavernorna att köra några tvättmaskiner vittvätt som sedan fladdrat friskt i vindbyarna som kommer ned från bergen – men de torkar fort. När vi nu kommer tillbaka efter en god middag i land har vindeln falnat och temperaturen sjunkit. Vi har 24 grader ute och 27 i båten. Så svalt har det inte varit på flera veckor.

I torsdags lämnade vi Limni och seglade söderut mot den smalaste delen av sundet mellan Evia och fastlandet i Chalkida. Svag vind i början men efter en stund kan vi länsa med hyfsad fart med Code 0. Sundet i Chalkida är smalt och här kan strömmen rinna med upp till 6 knop. Vi har tur och kommer fram vid slackvatten och kan förtöja längs en nyrenoverad pir i lä för strömmen.

När vi lagt till berättar båtgrannarna att bron vi måste passera är stängd för reparation. Vi går en promenad för att försöka få mer info och får veta att planerad första öppning är söndag natt. Det betyder minst tre dagar utan att komma vidare. Vi slår oss till ro och går på kvällen iland och äter lite mat. När vi sedan ska lägga oss gör vi detta till ljudet av en konsert på Evia sidan och ett högljutt diskotek på fastlandssidan. På bänkarna på kajen sitter folk och pratar (greker viskar inte direkt även om klockan är ett på natten) och skrattar.

Beslutet att gå någon annanstans blir enkelt efter frukost. Vi kör 4 sjömil norrut till fiskehamnen i Nea Artaki som är betydligt lugnare och vid midnatt tyst. Här ligger vi nu tillsammans med den tyska båten See More längs fiskekajen och svettas i värmen. 30 grader på natten och 36-38 grader i skuggan på dagen. Vi känner oss ganska utslagna och gör inte så mycket. Som tur är finns det en liten badstrand (med sötvattendusch) precis utanför hamnpiren. Vad vi kan se på internett i dag funkar bron igen. Vi planerar att gå igenom i morgon kväll för att slippa dubbel avgift och för att kunna proviantera innan.

Vi seglar vidare efter frukost i Yiali. Bra vind ut ur viken. Sedan motorgång under de över 1 000 m höga bergen tills ny bris kommer från sydost. Sträckbog med några kortvändor innan vi vid lunchtid kommer till Limni. Hamnen här är inte stor. Det är plats för 4-5 båtar längs kajen innanför vågbrytaren. Vi får rådet att lägga oss på utsidan i stället.

Det funkar ganska bra första natten om än lite skvalpigt så nästa förmiddag när några båtar lämnar backar vi in och lägger oss på insidan. Där ligger vi tryggt och bra även om kajen är ojämn så vi får lägga fenderbrädan mot. Limni visar sig vara en riktig liten pärla. Ganska lugnt med grekiska familjer på semester och barn och ungdomar i alla åldrar som cyklar omkring och leker på kajer och stränder.

Bra butiker för proviantering och humana priser på restaurangerna. Vi betalar mellan häften och två tredjedelar av vad det brukar kosta på de mer välkända orterna med utlänska turister.

Vi blir kvar tre nätter och en kväll äter vi middag i land tillsammans med far/dotter i vår grekiska grannbåt. De har seglat med samma båt i 35 år men nu är den till salu då pappa passerat 80 år och börjar känna av kroppen. Väldigt intressant att höra om deras erfarenheter.

I går seglade vi från Volosbukten vidare västerut in i sundet mellan fastlandet och Evia. Läns in i sundet i svag västvind för bra Code 0. Lagom fram på eftermiddagen kommer vi fram till Vathikelon, en ganska stor vik på fastlandsidan. Även här behöver vi ta långa linor till land och förtöja i olivträden.

Lugn och fridfull vik men inte så bra vatten som vi varit bortskämda med de sista dagarna. I morse blåser det frisk sidvind och vi ligger inte riktigt bra så bestämmer oss för att gå direkt efter en snabb frukost. Redan vid niotiden kör vi ut ur viken, då blåser det en frisk nordostlig bris.

Men, så snart vi rundar udden och funderar på att börja segla dör vinden helt. Så småningom kommer i stället en sydvästlig svag vind som vi kryssar i när den är tillräckligt stark. Dessemellan kör vi motor för att komma framåt i ca en knops motström. Sundet runt Volos är ett av de få ställen i Medelhavet där man faktiskt märker av tidvattnet.

Runt Evias nordvästudde rinner strömmen med över två knop. Vi motorseglar för att komma runt och hålla fart i det relativt oroliga vattnet i sundet mellan Evia och den mindre ön strax utanför. Längst ut på udden ser vi en kampingplats – mycket märkligt.

Efter udden girar vi kraftigt babord och går sedan vidare rakt österut. Då kommer den utlovade ostan så det blir till att kryssa igen. Nu har vi bra vind och kan göra god fart. Vi ankrar vid tretiden uppe i nordöstra hörnet på den stora viken Yiali på norra Evia. Här sluttar stranden djup. Rena hundra meter ut är det över tio meter djupt så vi får lägga ut alla våra 60 meter kätting för att ligga tryggt.

I förgår seglade vi vidare. Vid tiotiden lämnade vi hamnen i Ahilio. Då blåste en fin nordostlig bris. I och för sig rakt emot men det svalkade skönt och Sally seglade snabbt och högt på det smula vattnet. Vi hade tänkt oss nedåt sundet men när vinden dog strax innan udden ändrade vi oss och seglade upp en bit i Volosbukten. Här, på östra sidan, ligger några mindre öar som såg fina ut och som inte låg så långt bort.

Vi seglar i mycket svag vind norrut. Volos är en av Greklands största hamnar och efter en stund tutar ett stort fraktfartyg på oss. Vi får köra tio minuter för att ta oss ur farleden och alla är glada och nöjda. I bleke badar vi kring båten mitt i sundet innan vinden kommer från väst. Under en dryg kvart kan vi göra sju knop åt rätt håll innan vi kommer in under de höga bergen på andra sidan sundet. Sedan blir det långsam segling igen upp till Palaio Trikeri.

Vi tittar in i det lilla samhället och där verkar finnas en plats kvar men vi bestämmer oss för att gå vidare. Nu har vi legat två nätter i hamn och skulle gärna vilja ankra några dagar. Strax nordost om samhället finns en fin vik. Den är ganska djup så för första gången förtöjer vi med lång lina i land. Det går väldigt smidig och vår rulle med 100 meter flytande nylonlina funkar utmärkt.

Här ligger vi bra med ankaret på ca 10 m djup och två linor i land. En fin vik med olivlundar och riktigt fint vatten och bra snorkling. Ett rikt och varierande fiskliv som vi inte sett sedan naturreservatet Asinara vid Sardinien.

Vi trivs så bra att vi stannar i tre nätter. Från viken går en fin promenadväg in till samhället som är trevligt. Sista kvällen äter vi middag på närmaste resturangen. Bland det bättre vi ätit i Grekland och rimliga priser.